Lars Vilks är min gästkrönikör idag

Jag har bett konstnären Lars Vilks skriva ett gästinlägg till min blogg och med egna ord berätta om senaste månadens jakt mot honom. Yttrandefriheten är grundbulten i vårt fria samhälle, alla människor har rätt att uttrycka sin åsikt.

Lars Vilks har gjort det via konsten. Lars Vilks har senaste tiden blivit utsatt för mordhot och brandbomber har kastats in i hans hem. Vi som är politiskt förtroendevalda har som största uppgift att skydda demokratins grundfundament när den hotas. När islamister och andra extremister vill inskränka yttrandefriheten har vi en skyldighet att skydda den.

Med mina egna ord!

För en månad sedan skulle jag, inbjuden av Utrikespolitiska Föreningen, föreläsa på Högskolan i Jönköping om yttrandefriheten. Jag såg fram emot den här föreläsningen eftersom jag då äntligen skulle få möjlighet att föra en diskussion kring dels vad som gäller allmänt för yttrandefriheten och dels förklara mitt eget projekt.

En central poäng var att understryka att ingen bild är något i sig själv utan beror på vilken kontext den placeras i. Så menade jag att det var plausibelt att visa en bild av min teckning inom ramen för en föreläsning om yttrandefriheten. Om den skulle visas var detta sammanhang det rätta. Givetvis kunde man ifrågasätta denna ståndpunkt. Något som auditoriet kunde föra en diskussion om.

Emellertid stoppades föreläsningen genom protester från muslimska studenter. Den absurda situationen att en föreläsning om yttrandefriheten hade censurerats var ett faktum. Jag tyckte att detta var en orimlig utveckling. Vad man än hade för uppfattning om mitt projekt borde jag kunna få möjligheten att ge min version av det innan det stoppades.

Av en ren tillfällighet hade jag några veckor senare inviterats till Uppsala för att tala om rondellhunden som konstprojekt. Det var ett verkligt bra tillfälle att lägga fram projektet utifrån dess grundläggande intentioner. För att det inte skulle bli alltför fixerat på mitt projekt tillade jag på en allmän introduktion av samtidskonstens problem med yttrandefriheten.

Debaclet som följde i Uppsala visade att yttrandefriheten kan begränsas genom våld och total ovilja att överhuvudtaget lyssna på argument. Vad som jag ser som än värre är att en rad ansedda debattörer och politiker visade förståelse för dem som krävde att föreläsningen hade stoppats. Med schablonargument som att det skulle röra sig om ett främlingsfientligt projekt lyckas man nå konklusionen att jag hade mig själv att skylla.

En sådan logik innebär att vara dömd på förhand. Eftersom mitt projekt har blivit synnerligen kontroversiellt skulle man kunna tycka att det vore rimligt att den anklagade skulle få lägga fram sina synpunkter istället för att gång på gång censureras.

Vi tycks alltså ha kommit till en situation där indicier, misstänksamhet och ett ämnes känslighet är nog för att begränsa yttrandefriheten.

Lars Vilks

Läs även andra intressanta åsikter om Lars Vilks, yttrandefrihet, folkpartiet,

Vi ska inte be om ursäkt för yttrandefriheten

Konstnären Lars Vilks karikatyrbilder väcker nya reaktioner i den muslimska världen. Tycka vad man vill om bilderna, men nu handlar det varken om Vilks eller hans konst. Nu står våra demokratiska friheter under hot av diverse krafter.

I Malaysia har demonstranter krävt att svenska regeringen vidtar åtgärder mot svenska tidningar som publicerat Vilks rondellhund. Svenska flaggan har sats i brand och demonstranterna har ropat en massa slagord som "vår profet lär oss", "ner med Sverige", "lär er av 11 september" osv.

Jag tycker liksom svenska ambassadören Helena Sångeland det är viktigt att söka dialog, men dialogen får aldrig gå ut på att vi ska tumma på våra grundlagsskyddade friheter, såsom yttrandefriheten och tryck- och pressfriheten som generationer av svenskar kämpat för.

Tyvärr är det varken första eller sista gången vi kommer se protester av dessa slag. Protesterna började redan år 2005 när danska tidningen Jyllands-posten publicerade tolv satirteckningar föreställande den muslimska profeten Muhammed. Syftet då var att väcka debatt kring press- och yttrandefriheten, men ledde till mycket starka reaktioner.

Jag kommer ihåg att Libyen, Saudiarabien och Iran drog hem sina ambassadörer, danska produkter bojkottades i många muslimska länder, ambassadbyggnader sattes i brand, skandinaviska företag hotades i regionen och bland andra biståndspersonal riskerade bli måltavlor för islamisternas vrede.

Sverige fick sin karikatyrkris år 2007 då tolv representanter för muslimska länder krävde möte och en ursäkt av statsminister Fredrik Reinfeldt. Statsministern agerade som en riktig statsman och stod emot påtryckningarna. Därför känns det tryggt när statsministern även idag hänvisar till det svar han gav för 3 år sedan. Ingen ursäkt och inga inskränkningar i svensk demokrati. Punkt.

SvD, DN, DN, DN, DN, Aftonbladet, Expressen Läs även andra intressanta åsikter om Malaysia, Lars Vilks, yttrandefrihet, islam, Mohammedkarikatyrer,

I dag står vi upp för yttrrandefriheten

Nedan är ett nyhetsbrev skickad från Jan Björklund. Jag hade själv tänkt blogga om mordhoten mot Lars Vilk, men efter att ha läst Jans utmärkta och väldigt viktiga text har jag valt att publicera den i bloggen.


"En rad personer är gripna, misstänkta för att förbereda mord på Lars Vilks. Uppgifterna tyder på att islamistiska extremister ligger bakom. Lars Vilks är konstnären som avbildade profeten Muhammed som en rondellhund.

Vi känner igen det från förr. Salman Rushdie, författaren som skrev boken "Satansverserna" och som på grund av den har levt under dödshot i ett par årtionden. Knut Westergaard, den danske konstnären som utlöste en politisk kris med Muhammed-karikatyrerna.

Man må tycka vad man vill om olika konstverk. Debatten nu handlar inte om Vilks konstverk är vackert eller inte, motiverat eller inte. Debatten nu handlar om rätten att använda konst också för att väcka uppmärksamhet, för att kritisera. Rätten att yttra sig helt enkelt.

Vilket samhälle får vi, om den som yttrar sig kritiskt om en företeelse omedelbart riskerar att bli dödshotad. Vi kommer att leva i ett tystnadens samhälle, där förtryckarna har makten.
Som liberal avskyr jag samhällssystem utan frihet. Kommunism, fascism och islamism är idag liberalismens stora motståndare.

Men Vilks-fallet visar att det inte räcker med att yttrandefriheten är inskriven i grundlagen. Om människor skräms till tystnad av utomstående aktörer med extremistiska politiska agendor är yttrandefriheten precis lika hotad som om någon ville stryka den ur grundlagen.

Idag måste alla vi som försvarar vårt västerländska liberala samhällssystem stå upp och visa att vi står på Lars Vilks sida. Pinsamt, är däremot den danska tidningen Politikens agerande när man nyligen bad om ursäkt för Muhammed-karikatyrerna i Danmark.

I tidningen Expressen säger Lars Vilks själv att han numera är illa sedd i konstvärlden, därför att hans Muhammed-teckning var politiskt inkorrekt. Om det är sant är det bedrövligt. Vi kan inte acceptera att människor skräms till tystnad av mördare och extremister. Nu gäller det vår yttrandefrihet".

Liberala hälsningar
Jan Björklund

Läs Expressen 1, 2, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Atonbladet, SvD och andra intressanta åsikter om Lars Vilks, Yttrandefirhet, Mohammedkarikatyrer, islamismen, yttrandefrihet, Jan Björklund,

Upprop för Dawit Isaak och yttrandefrihet

Idag är det åtta år sedan svensk- eritreanske journalisten Dawit Isaak tillfångatogs av eritreansk säkerhetspolis. Sen dess är det ingen som hört av honom eller vet vart i landet han hålls fängslad. Dawit Isaak har fortfarande inte fått någon rättegång. Varken familjen i Göteborg eller ngn annan från Sverige har fått träffa honom.

Dawit Isaks brott är att han ville vara med och bygga upp det nya Eritrea. Han var med och startade den oberoende tidningen Setit, som öppet kritiserade den eritreanska regeringen och bristen på demokrati och yttrandefrihet.

I flera år har stödföreningen för Dawit Isaak, publicistklubben, Amnesty, Sveriges tidskriter, Journalistförbundet, SILC, Reportrar utan gränser, Tidningsutgivarna, flertalet politiker, enskilda personer och många andra engagerat sig för Dawit Isaaks öde.

Det handlar inte bara om personen Dawit Isaak. Det handlar om demokrati, yttrandefrihet, press- och tryckfrihet, kort sagt, rättigheter vi i Sverige ser som självklara i en demokrati. Dawit Isaak ville även att hans folk i Eritrea skulle åtnjuta dessa rättigheter, men han fick betala ett högt pris för sitt engagemang.

Därför är det så viktigt att vi i Sverige driver hans arbete vidare. Expressen har varit den mest tongivande tidningen. Idag tog chefredaktören Thomas Mattsson ännu ett initiativ. Han har inbjudit hela Tidnings- Sverige att vara med i ett gemensamt upprop den 19 november. Tanken är att alla tidningar gemensamt publicerar en artikel om Dawit Isaak och yttrandefriheten. Artikeln är författad av Peter Englund, ständig sekreterare i Svenska Akademin.

I Sverige har vi alltför länge kört med tyst diplomati. Det har inte påverkat situationen under de åtta år Dawit suttit fängslad. EU bör strypa all bistånd till landet så länge befolkningen förtrycks och Dawit och andra journalister är fängslade.

Läs även andra intressanta åsikter om Dawit Isaak, Eritrea, yttrandefrihet, Expressen,

Aftonbladets dubbla måttstockar

Jan Melin, Aftonbladets ansvarige utgivare och Lena Mellin inrikespolitisk kommentator skriver i en gemensam artikel att de inte kommer ge Sverigedemokraterna annonseringsmöjligheter inför riksdagsvalet nästa år. Jag kan nästan ta på halleluja stämningen från SD:s högkvarter.

Offerkulten förstärks, Jimmy Åkesson gråter ut offentligt, nu slipper hans parti konfronteras med sin politik. Istället blir det en David mot Goliat debatt i fokus. Tack för det Aftonbladet. Tror inte Aftonbladet på väljarnas omdömesförmåga, att de kan se igenom SD:s bruna fasad och blotta den främlingsfientliga retorik som ligger inbäddat i politiken?

Sverigedemokraterna mår bäst när de etablerade partierna inte tar debatten och när media refuserar deras artiklar på debattsidorna. Då kan partiet arbeta ostört och föra fram sina budskap på gräsrotsnivå, i mindre områden utan motdebattörer, utan motargument och utan media som är där och rapporterar.

Sverigedemokraterna söker väljarnas förtroende att komma in i Sveriges riksdag. Deras framgångar hänger på hur bra de lyckas saluföra sin invandringspolitik, men vad vet vi egentligen om partiets ståndpunkter i alla andra politikområden.

Det finns varken ett invandrings eller integrationsutskott i riksdagen, men däremot: arbetsmarknadsutskott, civilutskott, finansutskott, försvarsutskott, justitieutskott, konstitutionsutskott, kulturutskott, miljö- och jordbruksutskott, näringsutskott, skatteutskott, socialförsäkringsutskott, socialutskott, trafikutskott, utbildningsutskott, trafikutskott och EU-nämnden.

Är det inte på tiden att väljarna får veta vad som gäller även i dessa frågor? Tyvärr har Aftonbladet gjort sig själva en björntjänst. Ännu en gång kommer SD undan med att slippa tala om sin politik och slippa konfrontation. Och efter det här beslutet lär sympatirösterna rassla in.

Många bloggare har även skrivit om Aftonbladets dubbla måttstockar när det gäller detta beslut och förra månadens beslut att publicera Donald Boströms minst sagt vidriga artikel om att israeliska armen ägnar sig åt organplundring av palestinska kroppar. Hade man haft samma krav på Boströms artikel som man har på Sverigedemokraterna hade artikeln aldrig publicerats.
Men jag kan inte sluta förundras över om LO har ett finger med i spelet. De äger ju som sagt 50,1 procent av aktierna. Går man in på Aftonbladet koncernens hemsida går det att läsa följande:

”LO:s innehav utgörs av preferensaktier med fast avkastning. LO har vetorätt vid tillsättandet av politisk chefredaktör och dess ägande garanterar att ledarsidan förblir oberoende socialdemokratisk”.

Flera mätningar har visat att LO:(s) väljare i större utsträckning kan tänka sig rösta på Sverigedemokraterna. Jag vet att jag låter aningen konspiratorisk, men det är svårt att låta bli att göra den kopplingen i dessa dagar när hela rörelsen befinner sig på ett sluttande plan.

Jimmy Åkessons replik, Professor Jesper Strömbäcks analys, TV4 tillåter annonsering, SvD, Hanna Dunér på SvD-bloggen, Lotta Gröning på Newsmill

Läs även andra intressanta åsikter om Jan Helin, Lena Mellin, Sverigedemokraterna, Donald Boström, yttrandefrihet, riksdagsvalet 2010, kyrkovalet

Yttrandefriheten gäller alla!

Det är väl inte okänt för någon att Aftonbladets kultursida antagit en allt brunare färg de senaste åren.

I måndags publicerades en artikel skriven av Donald Boström. Han hävdar att israeliska soldater ägnar sig åt organplundring på palestinier. Det hävdade man på medeltiden också, då hette det att judar ritualmördade kristna barn. Texten är så osmaklig att man får ont i magen. Inte överraskande är det kulturredaktören Åsa Lindeborgs glasögon som granskat och godkänt artikeln. Det visar mer på hennes ideologiska kompass än Boströms lösa påståenden.

Detta har föranlett kritikstorm i Israel. Israeliska UD har protesterat till både svenska regeringen och vår ambassad i Tel Aviv. Svenska ambassadören Elisabeth Borslin Bonnier har tagit avstånd från artikeln vilket är mycket ovanligt att en ambassadör gör.

Jag är stor vän av staten Israel och det judiska folket. Våra länder vilar på demokratiska värden. Yttrandefriheten, press- och tryckfriheten är lika fri i Sverige som i Israel, därför är det förvånande att man kräver ursäkt för publiceringen.

Jag har förståelse för att människor känner sig kränkta, upprörda och förbannade. Aftonbladet borde hiva antisemitiskt bråte över bord i stället för att publicera det med krigsrubriker över hela uppslag i tidningen. Men det kan inte innebära att vi viker oss i principfrågan att våra medier är fria och har rätt att publicera även sådana texter. Läs också journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Stens inlägg på Expressen-Kultur. Johan Ingerö har två viktiga inlägg på sin blogg om å ena sidan yttrandefriheten och andra sidan Jan Helins tillkortakommanden.


Newsmill: Pål Bergström, Per Gahrton, NiklasEkdal, John Ahlmark, Åke Wredén,
Expressen: Aron Lund, DN, SvD, SvD

Läs även andra intressanta åsikter om Israel, Yttrandefrihet, Gaza, Donald Boström, Niklas Ekdal, Per Gahrton, Palestina

Växla inte från två till fem på en gång

Statsminister Fredrik Reinfeldt är på statsbesök i Turkiet. Det är bra att Sverige är tidigt ute och förbereder inför EU-ordförandeskapet 1 juli. EU befinner sig i ett vakuum för tillfället. Ordförandelandet Tjeckien saknar politiskt ledarskap sedan regeringen i Prag abdikerat. Därför åvilar extra ansvar på Sverige att ta sig an en del viktiga framtidsfrågor. En sådan fråga är Turkiets medlemskap i EU.

I över 40 år har Turkiet blickat mot den europeiska kontinenten. Jag tycker det är bra att Turkiet en vacker dag blir medlem i EU men resan är lång och det finns ett antal krav som ska uppfyllas först.

Köpenhamnskriterierna som består av ekonomiska, administrativa och politiska kriterier är grundläggande för alla ansökarländer. De går kort ut på att respektera demokratiska principer, ha en fungerande marknadsekonomi och kunna hantera EU:s lagar och regler. Svårare än så är det inte. Men i fallet Turkiet är det problematiskt.

Turkiet har sedan dess bildande 1923 varit centralstyrt. Makten har växlat mellan militär och nationalistiska partier. Hela det turkiska samhället är uppbyggt kring turkiskhet vilket stadgas klart och tydligt i konstitutionen. Det finns således inget utrymme för pluralismen eller mångfaldstänkande baserat på lika rättigheter för alla människor utifrån ett etniskt, kulturellt och politiskt perspektiv.

Det jag finner oroande är hur inställningen till turkiskt medlemskap varierar bland EU länder. Entusiasterna vill få med Turkiet fort som ögat. Skeptikerna hänvisar till att Turkiet är muslimskt, har för stor befolkning, inte tillhör den europeiska kontinenten, varnar för massinvandring, rubba maktbalansen inom EU, att det skulle bli konkurrens om jobben osv. Därför föreslår en del länder priviligierat partnerskap.

Sällan hör man i debatten om mänskliga rättighetsperspektivet. Vikten av att Turkiet faktiskt tar itu med sin historia. Garanterar minoriteter fullständiga rättigheter som också stadgas i konstitutionen. Tillåter fri debatt och erkänner folkmordet på de kristna 1915. Löser kurdfrågan, löser Cypernfrågan.

Sverige har ett unikt tillfälle att under sin tid som ordförandeland uträtta en hel del bra saker. Men det förutsätter att vi inte växlar från två till fem, då blir det tomgång och motorn riskerar paja och i dessa dar är det svårt att få tag på reservdelar. Vi bör hasta med motta. Vi behöver inte hela tiden visa att vi är bäst i klassen, risken annars är att resultatet blir innehållslöst. Och det tjänar ingen på. Varken Turkiet eller EU.

Läs: DN, DN-ledare DN, DN, SvD, SvD

Läs även andra intressanta åsikter om mellanöstern, Turkiet, EU, kurder, folkmord på kristna, yttrandefrihet, demokrati, Fredrik Reinfeldt, europaparlamentet,

Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato

Idag skriver Allan Widman, talesperson för folkpartiet i försvarsfrågor på Expressens debattsida om varför Sverige bör ansöka om medlemskap i NATO. Det är hög tid att Sverige ansluter sig till den militära alliansen, men vi lär få vänta ett tag till eftersom att de andra partierna inte har samma inställning.

200 år av alliansfrihet är något de flesta är stolta över. Men vi måste också se till den verklighet vi lever i idag. Bara i vårt närområde har vi Ryssland. När Sovjetunionen föll drog de flesta en lättnadens suck. I Ryssland skulle ny era inledas kantad av demokrati, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete.

Den nya epoken inleddes med Boris Jeltsin. Den förste demokratiskt valde presidenten som satt mellan åren 91-99. Vi trodde att den stora björnen gått i idé för gott, men den vaknade till liv igen och uppenbarade sig i Vlademir Putin. Sedan dess har det gått utför. Rysslands senaste krig i Georgien är ett tydligt exempel på att vår kontinent inte står säker.

Sverige är ett litet land, vi kan inte försvara oss själva, vår demokrati och frihet utan skydd utifrån. Vi deltar idag i en rad internationella uppdrag under Natos flagga. Vi verkar för att införa fred och frihet i andra delar av världen. Det är cyniskt att tro att andra ska göra jobbet och vi vara med halvdant vid sidan.

Förutom Ryssland har vi också hotet från islamismen. Terrorattackerna 11 september var inte bara riktat mot USA utan mot hela den demokratiska världen. Vi har sett det i London, Madrid och Bali. Än är det inte försent att gå med i nato. Svenska folkets inställning har de senaste åren blivit alltmer positiv, frågan är bara när det vänder i det politiska landskapet.

Läs även andra intressanta åsikter om Allan Widman, NATO, alliansen, yttrandefrihet, demokrati, islamismen, USA,

Inga svenska ministrar på Durban ll

Uppdatering; Sverige skickar en delegation på tjänstmannanivå till Genéve. Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg att "vi blir kvar i processen för att värna de framgångar vi haft". Framgången består ju i att vi inte deltar på ministernivå.

Även Nederländerna, Australien och Italien stannar hemma. En rad andra länder gör som Sverige och skickar tjänstemän. Läs DN, SvD, mitt inlägg igår

Efter många turer fram och tillbaks har Svenska regeringen satt ner foten en gång för alla. Inga svenska ministrar deltar på FN konferensen i Genéve på måndag. Det meddelade integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni igår.

Eventuellt skickas en delegation på tjänstemannanivå. Om slutskrivningarna fortfarande innehåller inslag av förbud av religionskritik, begränsningar i yttrandefriheten och ensidig kritik mot Israel då uteblir vi helt. Förhoppningsvis vet vi måndag morgon hur det blir med det.

Hade jag fått bestämma skulle vi göra som USA, Israel och Canada och bojkotta konferensen helt. Ingen svensk representant ska socialisera i samma salonger som Irans president. Men det finns anledning att vara glad. Bra jobbat Jan Björklund och Nyamko Sabuni.

Läs också fred i mellanöstern, Leffe 45, Svensk historia, Svansbro

Läs även andra intressanta åsikter om Durban ll, Nyamko Sabuni, Jan Björklund, Iran, Israel, USA, Yttrandefirhet, demokrati, frihet, mänskliga rättigheter,

Nyamko Sabuni talar klarspråk

I går skrev jag på bloggen att FN:s människorättsråd i en nyligen antagen resolution vill förbjuda religionskritik och inskränka på yttrandefriheten. Dilsa Demirbag-Sten och Arne Ruth skrev en bra och viktig artikel på brännpunkt om detta igår.

Inför Durban ll konferensen i Gneéve finns farhågor att de skrivningar som fanns i första utkastet till dokument med just förbud av religionskritik (dvs förbud av islamkritik), inskränkningar av yttrandefriheten och ensidig kritik av Israel ska smygas in i slutdokumenten.

Tidigare har Sveriges hållning inte varit så tydlig. Man har hänvisat till den gemensamma hållningen i EU. Igår uttalade sig integrations – och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) och sa klart och tydligt att;

”Vi inte accepterar den typ av skrivningar i de dokumenten vi nu har att förhandla om”.

Nyamko Sabuni fortsätter;

”För oss är detta väldigt olustigt. Skulle förhandlingarna visa att de leder tillbaka till att den här typen av skrivningar kommer med så skulle jag vilja rekommendera Sverige att hoppa av”.

Det känns tryggt med en minister som talar klarspråk!

Läs andra relaterade länkar; Dagen, Dick Erixon, Norrköpings tidningars ledarplats,

Läs även andra intressanta åsikter om islam, FN, Durban ll, yttrandefrihet, islamofobi, antisemitism, Nyamko Sabuni, mänskliga rättigheter, rasism, demokrati,

OIC:s dolda agenda

Idag skriver publicisterna Dilsa Demirbag-Sten och Arne Ruth på Brännpunkt om FN:s människorättsråd som den 26 mars i år antog en resolution som går ut på att religionskritik ska betraktas som ett brott.

Det är OIC (Organisations of the Islamic Conference) som samlar 57 medlemsländer som lobbat hårt för att förbud mot blasfemi, det vill säga, Gudsförsmädelse ska införas i demokratiska länder.

Idag är 192 länder medlemmar i FN. Det vore en lögn att påstå att demokratierna är i majoritet. Detta illustreras tydligt av det faktum att Iran, Libyen och Cuba ansvarar för Durban ll konferensen i Genéve. En konferens som ska handla om mänskliga rättigheter men som 2001 slutade i ren antisemitisk propaganda i Sydafrika.

Resolutionen har enbart ett syfte och det är att skydda diktaturregimer som med islam som verktyg förtrycker sina befolkningar dagligen. Kvinnor och flickor är särskilt drabbade. Den som vågar ifrågasätta religionens roll i samhället elimineras direkt. Yttrandefrihet är enbart till för förtryckarna. Den som har en åsikt gör det med livet som insats.

Resolutionen syftar till att förbjuda hädelse generellt mot alla religioner men jag är liksom Dilsa och Arne helt övertygad om att det är Islam det handlar om.

I Sverige har vi varit skonade från krig de senaste 200 åren. Vi har levt i en demokrati i snart 100 år och våra rättigheter är grundlagsskyddade. Vi får aldrig ge vika för mörka krafter som försöker inskränka i våra friheter. Men vi har också ett internationellt åtagande gentemot alla människor som lever i ofrihet idag. Människorättsorganisationer, kvinnoorganisationer, oppositionella, författare och journalister är beroende av vårt stöd och det stödet får aldrig villkoras.

Man kan tycka mycket om Danmarks före detta statminister och numera Natochef Anders Fogh Rasmussen. Men han är en av få ledare som visat civilkurage när diktaturregimer försökt sätta de demokratiska värdena ur spel. När Sverige hade sin egen Muhamedkris försökte socialdemokratiske utrikesministern Leila Freivalds släcka ner en hemsida som publicerat Mohammedbilderna. Detta avslöjades av tidningen riksdag och departement och blev också slutet på Freivalds politiska karriär.

Sverige kommer med stor sannolikhet delta på Durban ll konferensen i april. Det är viktigt att vi inte förblir passiva och tillåter även Durban 2 sluta i antisemitisk propaganda och ställningstaganden mot yttrandefrihet och religionskritik.

Läs även andra intressanta åsikter om Dilsa Demirbag-Sten, Arne Ruth, FN, Durban ll, islam, religionsfrihet, yttrandefrihet, socialdemokraterna,

Ett steg framåt och två steg bakåt!

In i det sista hotade Turkiet med att lägga in sitt veto för att stoppa utnämningen av Anders Fogh Rasmussen som nästa Natochef. Efter krisförhandlingar med bland annat president Obama gick det vägen till slut.

Enligt uppgifter i turkiska medier hade Turkiet elva krav och fick igenom fem. Två av kraven var en ny post som biträdande generalsekreterare med särskilt ansvar för kontakt med muslimska ländernas företrädare samt plats i Natos generalstab. Båda posterna ska tillsättas av turkar.

Turkiets motstånd mot Rasmussen har officiellt hänvisats till publiceringen av Mohamedkarikatyrerna i danska Gyllandsposten som fick hela muslimska världen i gungning för ett par år sedan. Rasmussen som då var statminister stod emot alla former av påtryckningar. Han avböjde att träffa diplomater från muslimska länder och vägrade be om ursäkt med hänvisning till de grundlagskyddade rättigheterna. Det är detta som diskvalificerar Rasmussen menar turkarna.

Det andra argumentet som kanske är det viktigaste är att Turkiet i flera år haft en personlig strid med Rasmussen. I Danmark sänds en kurdisk sattelitkanal Roj TV, och Turkiet har länge krävt att den ska förbjudas.

När Turkiets premiärminister, Erdogan besökte Köpenhamn 2005 vägrade han delta i en presskonferens med Anders Fogh Rasmussen eftersom att en av de ackrediterade journalisterna var kurd och kom just från tv kanalen Roj.

Turkiet har som sagt lång resa kvar. Det ska mycket till innan landet kan kallas demokratiskt. Reformprocessen kan beskrivas med ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland blir jag faktiskt konfunderad när svenska politiker helt utan förbehåll skriker ja till turkiskt EU-medlemskap. När Turkiet inte ens kan respektera andra länders grundlagsskyddade rättigheter blir det svårt att ta Erdogan på allvar när han påstår att det pågår ett reformarbete.

Läs relaterade länkar och bloggar; Svd:s ledarblogg, SvD, Newsmill, DN, SvD-opinion Fredrik Malm,

Läs även andra intressanta åsikter om Turkiet, NATO, EU, Dansk Folkeparti Anders Fogh Rasmussen, yttrandefrihet, muslimska världen, Gaza, Israel, Barack Obama,

Att ta avstånd räcker inte!

Youssef al-Qaradawi är en tung auktoritet inom islamisk teologi. Han är chef för Europeiska fatwarådet och har ett eget tv-program som sänds i al-Jazira. Programmet ses av miljontals människor i Mellanöstern och Europa. Muslimska församlingar brukar vända sig till fatwarådet och be om råd i olika frågor. Även svenska och norska församlingarna har gjort det vid olika tillfällen.

Al-Qaradawi är en känd antisemit. Han har vid olika tillfällen hyllat Hitler. Nyligen uttalade han följande;

”Förintelsen var Guds straff av judarna. Det var ett himmelskt straff. Vid Guds vilja, nästa gång kommer det att ske genom troende muslimers händer”.

Det är samme al-Qaradawi som besökte Sverige och moskén på söder sommaren 2003 och hyllade självmordsbombningar under ett seminarium. Fredrik Malm skrev en artikel på DN-debatt om det.

Det är samme al-Qaradawi som islamologen, Mattias Gardell kallar "den islamiska mittfåran". Någon slags "folkhemsislamismen" som kan jämföras med "ett slags socialdemokrati".

Hade jag varit socialdemokrat skulle jag inte velat kopplas samman med denne man, men å andra sidan har S-studenter och socialdemokratiska broderskapsrörelsen samarbetat med en av Hamas ledande ideologer Azzam al-Tamimi som bjudits in till demokratikonferenser vid minst två tillfällen.

Tamimi förordar självmordsattentat mot civila, han vill utplåna staten Israel och har uttalat att arabiska kvinnor vill bli slagna av sina män. Tamimi har Qaradawi som en av sina främsta förebilder. Jag skrev på Svt-oppinion om detta för någon månad sedan. Läs här

Ordföranden för Sveriges muslimska råd har tagit avstånd från uttalandet, men de norska representanterna undviker ge raka svar med hänvisning till att al-Qaradawi är känd som en respekterad religiös ledare och att de följer hans tv-program.

Det räcker inte att bara ta avstånd från uttalandena. Samtliga muslimska församlingar i Sverige borde med kraft (gemensamt) fördöma Qaradawi och avbrya all samarbete med Fatwarådet.

Andra relevanta länkar; Dick Erixon och Gudmundsson, DN

Läs även andra bloggares åsikter om Al-Qaida, demokrati, Gaza, Israel, mellanöstern, Västvärlden, Youssef al-Qaradawi, yttrandefrihet, Azzam al-Tamimi, s-studenter, socialdemokratiska brödraskapsrörelsen

Nalin Pekgul

Igår kväll var Ingmar Karlsson ett avslutat kapitel för min del. Men gissa om jag häpnade när jag läste ett pressmeddelande skickat från S-kvinnornas högkvarter med rubriken "Svensk-kurdiska debattörer inskränker yttrandefriheten".

Bakom rubriken står ordföranden, Nalin Pekgul som anklagar mig och Dilsa för att inskränka yttrandefriheten och uppvigla till en hatisk stämmning kring senaste tidens debatt. Hon jämför på allvar debatten här hemma med kurdiska författares utsatthet i Turkiet. Det är så magstarkt att jag behöver tre samarin för att stilla uppstötningarna.

Pekgul avslutar med att säga att boken istället borde välkomnas som ett intressant inlägg i debatten om Kurdistan. Hade Pekgul bemödat sig att sätta sig in i hur debatten tett sig från början hade hon förstått att det också varit våra intentioner.

Men det är svårt att debattera mot en generalkonsul som vill eliminera åsikter och förminska motparten genom att hävda att hon fått sina uppdrag för att hon är kvinna och invandrare. När Pekgul inte med ett ord nämner konsulns bristande omdöme kan jag bara tolka det på ett sätt. Att S-kvinnorna och Nalin Pekgul bytt fot i jämställdhetsfrågan.

Nu när diskussionerna blivit så intensiva vill jag inbjuda Ingmar Karlsson till en debatt för att diskutera den kurdiska frågan. Om intresse finns kan Karlsson skicka ett mail till gulan@liberal.se med datum och tider så ordnar jag lokal.

Läs även Serhat Darans artikel på Beyan. Sakine, Per Svensson, kulturchef på Expressen, om Karlsson-historien. Rakel Chukri, En kränkt man, i Sydsvenskan, Jonathan, Ashna

Läs även andra inressanta åsikter om S-kvinnorna, Nalin Pekgul, Turkiet, yttrandefrihet, jämställdhet

Ang. inslaget på kulturnyheterna

Ikväll sändes inslaget på kulturnyheterna och i ärlighetens namn var det inte så nyanserat. Därför kan det vara på sin plats med ett förtydligande.

1. Ingmar Karlsson får skriva hur många böcker han vill.

2. Ingmar Karlsson måste tåla kritik och acceptera att i Sverige råder yttrandefrihet.

3. Ingmar Karlsson har som toppdiplomat gått långt över gränsen för vad som är förenligt med uppdraget när han försöker tysta sina kritiker.

4. UD:s politiska ledning bör formellt markera för Ingmar Karlsson det oacceptabla i hans agerande.

5. Jag ser ingen anledning till att be Ingmar Karlsson om ursäkt för att jag haft åsikter.

Tidningen City ägnar sig åt censur och hotar medarbetare med sparken!

Chefredaktören för tidningen City, Mikael Nestius verkar göra vad som helst för att tysta sina krönikörer och därmed bryta mot yttrandefrihet och tryck- och – pressfrihet som faktiskt är grundlagsstadgade i detta land.

Första gången det inträffade var när Sakine Madon skrev en krönika om hur det var ställt med demokratin i Turkiet under rubriken " Pippi förolämpar kanske Ataturk". Arga turkar skrämde upp Nestius till den grad att han gick ut med en ursäkt å Madons vägnar som publicerades i tidningen (utan hennes vetskap förstås). Och denna gång handlar det om en krönika om tidningen fokus integrationsanalys.

Jag undrar om de andra krönikörerna fått utskällningar eller blivit hotade med uppsägningar? I Nestius värld får en journalist inte tänka fritt eller kritiskt. Allting måste passera hans glasögon. Och det är skrämmande. Med vilken trovärdighet förväntas City kunna skriva nyheter i fortsättningen om redaktionens högsta hjärna ägnar sig åt censur

Även Dilsa Demirbag-Sten skriver om detta på Expressen kultur

Vi är många som uppskattar Sakines rättframhet och skarpa men verklighetsnära analyser av olika samhällsfrågor och hoppas kunna läsa hennes texter i fortsättningen med (om inte i city så i andra forum)

Försvara yttrandefriheten

Idag skriver jag en artikel till Expressen om senaste tidens konflikt som uppstått efter Nerkes Allehandas publicering av konstnären Lars Vilks teckning på Muhammed som rondellhund.

Även Sakine skriven om konflikten i sin ledare