GLÖM ALDRIG HALABJA!

Det är den 16 mars 1988. Solen har trängt sig fram över bergen, inte ett moln så långt ögat kan se. Den kurdiska staden Halabja vaknar till liv. Människor kliver upp som vanligt och vardagsbestyren väntar.

Klockan tolv på förmiddagen syns en massa plan i skyn nära gränsen till Iran. En massa vita papper släpps från luften.

Ingen har någon aning om att de små vita papprena ska mäta vindarnas riktning och hastighet inför det som komma skall. Planen kommer närmre och tittar man upp i skyn kan man nu se att det inte är några vanliga passagerarplan. Det är Saddam Husseins stridsplan som nu flyger så lågt att det dånar i öronen. Halabja bombas med fem olika sorters kemiska stridsmedel, bland annat med senapsgas och nervgas.

Det tar bara några minuter så har över 5000 människor fallit ner döda till marken. En del bilder visar vilka sysslor människor utförde just innan de föll ner på marken med öppna munnar som inandats gaserna. Vuxna som faller ner på marken med små barn som man försökt skydda.

Trots att det gått 26 år så är Halabja fortfarande ett öppet sår bland kurder. Varje år samlas vi för att minnas och hedra offren, deras anhöriga och överlevande. Den där vårdagen i mars 1988 var inte första gången Halabja blev hemsökt av Saddam Hussein och hans Baathparti.

Under det kurdiska upproret bombades staden med napalm 1974, och i maj 1987 lät Saddam Hussein invadera Halabja och ett hundratal människor blev begravda levande i Kaniashkan när hela området blev jämnat med marken med sprängmedel.

Den kurdiska staden Halabja var inte ett enstaka mål för Baathpartiets krigsföring mot en försvarslös kurdiska befolkning. Folkmordet i Halabja var en del av Saddam Husseins folkmordskampanj Anfal.

Enda sedan Irak grundades 1932 pågick förföljelse av kurderna i Irak. Men det intensifierades när Baathpartiet tog makten 1968. Från februari till november, i slutfasen av kriget mot Iran, marscherade de arabiska stridspatrullerna in i Kurdistan och jämnade 4500 byar och ett femtiotal städer med marken.

Man genomförde massdeportationer, massavrättningar och bombräder. Tortyr kom att bli en del av vardagen för de allra flesta kurderna. Under denna korta period hade 182000 människor dödats.

Folkmordet i Halabja gav eko över hela världen.  Den rasistiska panarabiska politiken Saddam Hussein drev mot kurderna skördade många människoliv.

Men Baathpartiet lyckades aldrig fullfölja Anfalkampanjen som gick ut på att förinta det kurdiska folket och radera bort deras existens. År 2005 gjorde jag en resa till Södra Kurdistan tillsammans med min partivän Fredrik Malm. Vi skrev en artikelserie i fyra delar åt Expressen som skildrade utvecklingen i Irak och Södra Kurdistan efter Saddam Husseins fall. En av våra texter handlade om Halabja utifrån samtal vi hade med bland andra överlevande. Det var den svåraste resan i mitt vuxna liv och jag lämnade Kurdistan med blandade känslor.

I morgon söndag är det 26 år sedan Halabja utsattes för folkmordet. Vi samlas runt om i världen för att hedra offren, överlevande och deras anhöriga. Men det är också en dag för eftertanke. Vi får aldrig glömma Halabja, också kallat för kurdernas Hiroshima. Glömmer vi historien kommer det att upprepas i framtiden. Den här texten har jag skrivit med gråt i halsen. Den 16 mars är en tung dag för oss kurder.

Här går det att läsa mina och Fredriks artiklar publicerade i Expressen år 2005:

Artikel 1: Federation är bara ett delmål

Artikel 2: Det är nya tider nu

Artikel 3: Ständigt ångest i Saddam Husseins rike

Artikel 4: i Kirkuk avgörs Iraks framtid

Borta bra men hemma bäst!

Efter 2 utlandsresor på raken känns det skönt att vara hemma i Stockholm igen. Resan till Israel var privat med familjen. Jag har aldrig varit i Israel tidigare- så det blev en härlig upplevelse. Vi hade endast ett möte inbokat och det var på Utrikesdepartementet i Jerusalem. Resten av tiden spenderade vi i Tel Aviv och på badstranden. Men det blev givetvis en tripp till Jaffa med.

Jag har även varit i Grekland och kom hem tidigare i dag. Den 19 maj är internationella minnesdagen för folkmordet på de pontiska grekerna. Mellan åren 1916-1922 uppskattas runt 350 000 pontiska greker ha folkmördats i dåvarande ottomanska riket, dagens Turkiet.

Det var en stor manifestation som samlade flera tusen personer i onsdags. Jag fick äran att både hålla huvudanförande utanför parlamentet och lägga första kransen på folkmords- monumentet på Constitution Square.

Människor kunde inte tacka nog för det svenska erkännandet, och ärligt talat var jag mållös. På resan hem fick jag tid för reflektion. Och en sak är i alla fall för säkert, den 19 maj 2010 kommer jag aldrig att glömma.

Läs även andra intressanta åsikter om Israel, Jerusalem, Tel Aviv, Jaffa, Grekland, Aten, folkmord, pontiska greker, Sverige

Mitt tal från Dersimkonferensen tidigare idag

Mevane heja/ Ärade gäster

Ända sedan Republiken Turkiets bildande 1923 har den turkiska staten fört en systematisk politik för att förtrycka det kurdiska folket. Kurderna har fråntagits sina mest grundläggande mänskliga rättigheter.

Kulturella, sociala och politiska rättigheter som vi i Sverige ser som självklara i en demokrati.

Det kurdiska folkets historia har det senaste århundradet kantats av assimilationsprocesser, tvångsdeporteringar, förstörelse av tusentals byar, förbud att tala sitt modersmål, existensförnekelse i konstitutionen och en rad uppror från kurdernas sida.

Ett av upproren är Dersimupproret som pågick i två år, mellan åren 1937-38. Det skulle bli Mustafa Kemal Ataturks sista folkmord. Precis som vi kurder idag kräver våra rättigheter krävde våra förfäder i Dersim sina rättigheter.

Det slutade med blodbad och folkmord. Kanske så många som 70 000 civila dödades när upproret i Dersim slogs ned. Lägg därtill de tusentals familjer som tvångsdeporterades till turkiska storstäder.

Tyvärr är händelserna i Dersim inte så kända för allmänheten. Orsaken är att Turkiet har försökt att tysta ned detta, på samma sätt som turkiska staten försöker att dölja dödandet av armenier, assyrier och greker.

Vänner, Turkiet förhandlar idag om medlemskap i Europeiska Unionen. Men landet har många oförrätter de inte gjort upp med. Folkmordet på de kristna under första världskriget är fortfarande tabubelagt ämne i dagens Turkiet.

Den kurdiska frågan verkar inte få en fredlig lösning än på ett tag. De turkiska ansträngningarna låter vackert på papper men i själva verket kvarstår den kurdfientliga politiska agendan som spänner över partigränserna i turkiska parlamentet.

Det fick vi bevis på nyligen när CHP:s vice ordförande Onur Öymen i ett utspel nyligen lovordade Ataturks hantering av Dersimkurderna och menade att kampen mot de kurdiska terroristerna är helig och var stolt över folkmordet i Dersim.

Om en svensk politiker skulle hylla Förintelsen eller slavlägren i Sovjet skulle det bli ett sådant ramaskri i media att personen skulle tvingas att avgå. Men i Turkiet vägrar CHP att ens ta avstånd från uttalandet.

Detta ger en tydlig fingervisning om inställningen till de reformändringar EU kräver av Turkiet.

En viktig orsak till att vi kurder vill se en turkisk EU medlemskap är att vi inte litar på den turkiska staten. Men om EU inte upprätthåller krav på Turkiet att respektera de mänskliga rättigheterna kommer vi inte kunna lita på EU heller.

Vi vill inte se en sådan utveckling, därför är det viktigt att ställa hårdare krav på Turkiet. Ett sådant krav är konstitutionella förändringar, som garanterar kurderna deras existens, rätten att fritt tala och skriva på kurdiska, delta på lika villkor i det politiska livet, utöva sin kultur och traditioner, använda bokstäverna Q W X i det kurdiska alfabetet rätten att återvända till sina byar utan rädsla för deportation och mycket annat.

Dessa förändringar måste ske innan medlemskap, för den dagen Turkiet blir medlem i EU har man slagit fast att landet är demokratiskt. Då kan inget land hävda motsatsen. Därför är det dags att öka trycket på Turkiet.

Tills slut vill jag också säga något om det kommande riksdagsvalet. Vi är många kurder som är aktiva i olika svenska partier. Vi tycker olika i olika frågor beroende på om vi är folkpartister, socialdemokrater, moderater eller något annat. Men en fråga som enar oss är kurdfrågan, den bör vara överordnad såväl block- som partigränserna.

Vi har haft turen att flytta till ett demokratiskt land som Sverige, men kurder i olika delar av Kurdistan kämpar varje dag för sina rättigheter. Vi är skyldiga att ställa upp för dem och vara deras röster under de allra svåraste stunderna och uppmärksamma deras situation. Vi gör det bäst genom att samarbeta och inte motarbeta varandra.

Sipas/ Tack

Läs även Gurgins blogg och andra intressanta åsikter om Dersim, Kurdistan, Turkiet, EU, folkmord,

s-ombuden röstade ja till att erkänna Anfal och Seyfo

S-kongressen pågår för fullt. I fem dagar ska över 1000 motioner behandlas och en motion som partistyrelsen ville avslå men som ombuden biföll för någon timme sedan är att erkänna två folkmord.

1. Folkmordet på över en miljon kristna armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontigrekger som begicks under första världskriget i dåvarande Ottomanska Imperiet, dagens Turkiet.

2. Folkmordet på kurderna, kallat Al-Anfal under diktatorn Saddam Husseins tid vid makten. Folkmordkampanjens syfte var att utrota kurdiska befolkningen i irakiska Kurdistan. Totalt dödades 182 000 kurder år 1988 och över en miljon människor sattes på flykt. De flesta var försvarslösa kvinnor och barn.

Attacken mot staden Halabja glömmer kurderna aldrig. Tidigt på morgonen den 16 mars 1988 klev människor upp för att utföra  de vardagliga sysslorna. Vad de inte visste var att de skulle förintas denna dag. Irakiska stridsflygplan fyllda med bomber proppfulla med kemiska och biologiska gifter släpptes över staden. På en kvart föll över fem tusen barn, kvinnor, män och äldre ner till marken. Minst lika många blev skadade, de som överlevde gasattackerna har fått men för livet. Än idag föds barn med missbildningar. 

Ett erkännande skulle innebära tre saker. Hedra offren, överlevande och anhöriga och skydda framtida generationer mot historielöshet. Utan ett erkännande är försoningsprocesserna inte verkningsfulla. Och löftena om aldrig mer blir bara tomma ord.

Till våren ska riksdagen behandla en motion om folkmordet på armenierna. Frågan är om s-ledamöterna är lika modiga som ombuden varit i kväll när de trycker på voteringsknappen. Gäller för övrigt andra partier med.

Läs även andra intressanta åsikter om s-kongressen, Socialdemokratena, folkmord, kurder

Fel beslut att frige krigsförbrytaren Plavsic

Regeringens beslut att frige krigsförbrytaren Biljana Plavsic är bedrövligt, rent ut sagt. Plavsic dömdes till 11 år av tribunalen i Haag men har endast avtjänat 7 år. I Sverige har vi den generella ordningen att man sitter två tredjedelar av straffet. Folkrättsjuristen Mark Klamberg svarar på frågor på DN

Ska en internationell domstol fungera kräver det givetvis att länder är villiga att ta emot krigsförbrytare. Men jag anser att man borde ha en annan ordning så att personer som Plavsic sitter tiden ut.

Än idag har alla kroppar i Bosnien inte hittats. Oläkta sår har återigen rivits upp bland offer och anhöriga. Plavsic är en fri kvinna och ett regeringsplan väntas flyga in i veckan för att hämta henne. Hon kommer gå vidare med sitt liv men inte de som drabbades av utrensningen.

Regeringen motiverade beslutet med att begäran att frige Plavsic kommit utifrån. Men det är inte skäl för att benåda henne, för det är till slut regeringen som tar beslutet.  Folkpartiet argumenterade för att Plavsic inte skulle släppas i förtid. Johan Pehrson som är gruppledare och rättspolitisk talesman för folkpartiet sa följande till Expressen tidigare idag:

- Det hade inte varit orimligt om regeringen kommit fram till en annan slutsats, att hon hade fått stanna i fängelse ytterligare ett par år. Det hade inte hjälpt de som fallit offer för hennes fruktansvärda brott, men det hade visat tydligt hur allvarligt vi ser på brott mot mänskligheten.

- Det är ett komplicerat fall och arbetet går vidare. Det finns mycket annat att arbeta med när det gäller mänskliga rättigheter.

SvD SvD SvD Expressen Lotta Edholm och Mark Klamberg har också bloggat om ämnet

Läs även andra intressanta åsikter om folkmord, Bosnien, Lotta Edholm, Mark Klamberg

Mitt i prick Dilsa

Journalisten Dilsa Demirbag-Sten skriver i Expressen om censursjukan som tycks ha drabbat våra gratistidningar City och Metro.

Turkiet borde vara ett aktuellt ämne att debattera. Dels för att medlemskapsförhandlingar om inträde i EU pågår och dels för att Sverige är ordförandeland och ansvarar för utvidgningsprocessen. Men alla verkar inte vara överens om detta.

Andra som bloggar: Gurgin, Sakine, Ashna, Bawar

Metro och City ägnar sig åt censur

Först var det Tidningen-City som ägnade sig åt censur när före detta kolumnisten Sakine Madon skrev om Turkiet och Pippi Långstrump. Det blev en herrans liv. Turkiska gruppen i Sverige krävde en ursäkt och fick det. Inte av Sakine själv, utan av redaktören Mikael Nestius. Därmed ansåg Nestius att saken var biff. Men riktigt så blev det inte. Resten kan ni läsa här.

Nu har Metro drabbats av samma censursjuka. Kolumnisten Gurgin Bakircioglu har skrivit en text om folkmordet på armenierna. Ett folkmord hans förfäder blev offer för. Metro vägrar publicera den eftersom att det inte finns belägg och tillräckligt faktaunderlag. 

Ingen skulle bli förvånad om artikeln inte publicerades i länder som inte är demokratiska. Men att det på 2000-talet förekommer censur i Sverige bland vissa medier är tillräckligt talande för att bli orolig för framtiden.

Ni kan läsa Gurgins artikel på Newsmill, samt mailkonversationen mellan honom och redaktören.

Läs även Gurgins och Sakine blogginlägg och andra intressanta åsikter om Sakine Madon, Gurgin Bakircioglu, Metro, folkmord, Turkiet, 

Ännu en kris mellan Israel och Turkiet.

DN:s Nathan Shachar rapporterar om ännu en diplomatisk kris mellan Israel och Turkiet. Sist det begav sig var i Davos på World Economic Forum i våras. Turkiets premiärminister Recep Tayip Erdogan försökte läxa upp Israels president Simon Perez i mänskliga rättigheter - och anklagade Israel för att bedriva folkmordskrig mot Palestinierna.

 Det är starka ord av det land som har ett folkmord hängande över halsen. Turkiet har än idag inte erkänt folkmordet på över en miljon kristna armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och greker år 1915.

En ny TV-serie har börjat sändas i den statliga kanalen TRT-1 som handlar om kriget på Gaza. Israeliska soldater framställs som onda demoner som mejar ner civila palestinier och arkebuserar barn. Och Hamas målas upp som frihetskämpar som gjorde allt för sitt folk.  Ja, de till och med använde oskyldiga barn och kvinnor som levande sköldar för sitt krig mot Israel.

Ledningen i Israel har rasat över serien och kräver att man stoppar den. Jag förstår den avsky man känner som israel och som jude, men att kräva scensur varje gång något skrivs eller visas på tv är inte heller lösningen.

Nu är ju Turkiet inte ett land att ta på allvar i frågor som rör demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Därför blir det patetiskt när utrikesminister Davutoglu försvarar den antisemitiska tv-serien med följande, läs och häpna:

-               ”Vi har inte censur i Turkiet. Och så länge Israel förtrycker Gaza är allt samarbete uteslutet”.

Jag är dessutom nyfiken på hur EU i den fortsatta processen ska ställa sig till det faktum att Turkiets närmaste allierade i dessa dagar är Iran och Syrien.

Läs även andra intressanta åsikter om Israel, Turkiet, Israel, Palestina, Gaza, folkmord, EU,

Folkmordet på de kristna hedras på 94 årsdagen

Fredag den 24 april är det 94 år sedan folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer, pontiska greker och andra minoriteter ägde rum i dåvarande ottomanska riket, dagens Turkiet. Även kallat Seyfo (svärdets år)

Armeniska riksförbundet anordnar en heldagsmanifestation vid mynttorget. Vill man hedra offren kan man gå förbi och tända ett ljus.

Program
Datum & tid: Fredag den 24 april 2009.
Kl. 10.00 - 20.00 Utställning med bilder, informationsblad, broschyrer och musik
Kl. 20:00 - 23.00 Tändande av ljus till minne av folkmordets offer
Plats: Mynttorget 1, Stockholm (utanför Sveriges Riksdag).
Arrangör: Armeniska riksförbundet i Sverige

Läs även andra intressanta åsikter om Turkiet, ottomanska riket, folkmord, armenier, syrianer, assyrier, kaldéer, pontiska greker

I väntan på nya tider!

För några veckor sedan ägde World Economic Forum rum i Davos. Både Turkiets premiärminister, Recep Tayyip Erdogan och Israels president, Shimon Peres deltog. Under ett panelsamtal tog Erdogan till ORDA. Han anklagade Israel för behandlingen av palestinierna i Gaza och läxade upp Peres. Han malde på ett bra tag inför samlade världs median och reste sig sen upp och lämnade scenen i protest. Erdogan skulle aldrig mer komma tillbaks till Davos…

Väl framme i Istanbul mottogs han som en hjälte. Tusentals anhängare mötte honom på flygplatsen. Kan jämföras med när svenska folket välkomnade sina fotbollshjältar hem efter att ha kammat hem tredjeplatsen i VM 1994. Erdogan hyllades i hela arabvärlden för sin heroiska insats. Han hade visat Peres och Israel vart skåpet ska stå.

Relationerna mellan länderna har försämrats och det har pågått ett ordkrig senaste tiden. I en intervju häromdagen för tidningen Haaretz sa Israels arméchef, generalmajor Avi Mizrahi följande;

”Erdogan borde ha sett sig själv i spegeln innan han kritiserade Peres, och att Turkiet inte har rätt att kritisera ockupationen av palestinsk mark så länge det finns turkiska soldater på norra Cypern”.

Mirzrahi påminde även Erdogan om förtrycket mot den kurdiska befolkningen och för folkmordet på armenierna.

Turkiska generalstaben kontrade direkt med att anklaga Mirzrahi för lögnare och att hans uttalanden var oacceptabla. Även turkiska utrikesdepartementet kallade upp Israels ambassadör för att överlämna en protest mot Mizrahis ”oacceptabla anklagelser och galna utfall mot vår premiärminister och vårt land”.

Jag är inte cynisk när jag säger att detta sammanträffar drygt två månader innan parlamentsvalet i Turkiet, 29 mars. Stödet för kemalisterna har ökat, kurderna är besvikna på uteblivna reformer, och bombningarna mot deras bröder och systrar i södra Kurdistan ses inte med blida ögon. Så nu försöker Erdogan flörta med väljarna i hopp om att utspelet i Davos ska ge effekt. Frågan är om det blir en Davos i repris innan 29 mars eller är Israelkortet helt förbrukat...

Läs Gurgin och andra intressanta åsikter om folkmord, Gaza, Israel, kurder, Palestina, Turkiet, Hamas, Davos

Erkänn folkmordet på de kristna

Idag skriver Sakine Madon, krönikör i Expressen en läsvärd text om folkmordet på de kristna som begicks 1915. I Turkiet har frågan länge varit mycket kontroversiell och kan leda till stränga straff för den som vågar prata öppet om det.

I Sverige har frågan varit uppe på riksdagens bord sedan 1999/2000 och vid alla tillfällen har en majoritet av ledamöterna röstat emot ett erkännande vilket jag tycker är skandal. I våras var Fredrik den enda borgerliga ledamot som vågade stå upp för demokratins principer och röstade för ett erkännande.

1900 talets första folkmord har ännu inte fått ett erkännande. I Sverige bor barn och barnbarn till många av de som föll offer och de lever med öppna sår som inte kan läka tills de får upprättelse.

Trots att forskarna är överens om att folkmordet var just ett folkmord så verkar vi i Sverige hellre gå Turkiets ärenden. Men vi gör det med motiveringen att folkmordskonventionen kom till 1948. Men precis som Sakine skriver så skedde förintelsen innan 1948.

Det verkar som att Sverige liksom många andra EU länder är mer intresserad av att få med sig Turkiet till vilket pris som helst. Turkiet behöver inte göra upp med det förflutna. Man sätter nollstreck och blickar mot framtiden. De stora förlorarna är kommande generationer som inte kommer få tillgång till en sann historiebeskrivning, varken i arkiven eller i läroböckerna.

Den som tror att Turkiet kommer tvingas göra upp med oförätter när de väl kommit med i EU har fel. Den dagen Turkiet blir medlemmar kommer inte något annat land kunna tvinga dem till något. Därför är det viktigt att den processen förs nu.

Nästa vår kommer folkmordsfrågan upp på riksdagens bord igen, då hoppas jag att fler har mod att trycka på ja-knappen.

kort uppdatering: Året 200o erkände man det armeniska folkmordet, men året därpå när en del riksdagsledamöter ville inkludera folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer tog riksdagen tillbaks hela erkännandet.

Turkiet, erkänn folkmordet och lös kurdfrågan

I går antog USA:s utrikesutskott en resolution om att erkänna folkmordet på armenierna utfört av den turkiska armén under första världskriget.

Resolutionen är både viktig och välkommen. Viktig därför att det själsligt ger det armeniska folket upprättelse och välkommen därför att det kan tvinga Turkiet att ta demokratiprocessen EU kräver av dem på allvar om de ska bli medlemmar i unionen i framtiden.

Både presidenten och premiärministern har fördömt beslutet i hårda ordalag och turkiska medier har piskat upp krigsstämningar på många håll i landet idag.

Massdemonstrationer har arrangerats och ikväll kunde vi på 4-nyheterna se hur demonstranter uttryckte besvikelse mot beslutet eftersom att ”det aldrig inträffat något folkmord i Turkiet”

Det finns dock en invändning till folkmordsdebatten. Jag tycker det är djupt beklagligt att inte andra kristna grupper, assyrierna, syrianerna och kaldéerna som också föll offer för folkmordet får upprättelse. De har fått kämpa i motvind och de har haft få vänner som drivit deras kamp för att uppmärksamma Seyfo (Svärdets år) (man använder ordet för att beteckna folkmordet).

Svenska regeringen har en viktig roll, de kan använda sitt inflytande i EU och FN för att driva frågan vidare. Men för att det ska ske är det nödvändigt att något händer först på hemmaplan, i riksdagen.

Turkiet har sedan republiken bildades 1923 ägnat sig åt att ändra historiebeskrivningen. Det är inte konstigt eftersom att militären alltid haft starkt inflytande över politiken. Militären bär det yttersta ansvaret för folkmordet. Tre militärkupper har ägt rum i landet och det senaste var på 80-talet.

Den turkiska regeringen har under lång tid hotat att invadera södra Kurdistan med förevändning att bekämpa PKK. Under valrörelsen i somras användes invasionshotet som ett av de starkaste propagandakorten för att lugna inhemska opinionen och militären. Det var ett sätt för AKP att visa sin styrkedemonstration gentemot militären och sända signalen till folket att de kunde skydda republikens suveränitet och folket mot yttre hot.

Valpropagandan gav bra utdelning, AKP fick uppemot femtio procent av rösterna, men nu är de pressade och måste leva upp till vallöftena. Gör inte regeringen något så kan militärledningen med stor sannolikhet utföra operationen själva och det vore förödande för regeringens auktoritet. Därför står krigstankarna uppradade vid gränsen och inväntar anfallstecken.

Landets förste president, Mustafa Ataturk var själv general och arkitekten bakom folkmordet. Men i västvärlden vill man hellre minnas honom som den store ledaren som symboliserade modernismen. Man vill komma ihåg honom som den som bildade en modern republik efter resterna av ottomanska imperiet och den som lyckades skilja religion och stat från varandra. Det finns de som har sådan förkärlek till Turkiet att de är beredda att sudda bort de mörka fläckarna i den turkiska historien.

Turkiet har alltid haft två ansikten, ett ljust och ett mörk. Det ljusa vänt mot Europa och det mörka inåtvänt som framförallt riktat förtrycket mot det kurdiska folket bland annat genom att frånta dem deras mänskliga rättigheter, massdeportera miljontals människor till turkiska storstäder i syfte att assimilera dem och skövla tusentals byar. Den antikurdiska politiken har varit systematisk och den enda frågan som enat partierna är just kurdfrågan.

Förhoppningsvis leder dagens beslut till att Turkiet förstår allvaret i det budskap man sänt dem, att de tar demokratifrågorna på allvar, erkänner folkmordet, ger kurderna deras rättigheter och låter demokratin på allvar sprida sig över hela samhället. Så länge Turkiet inte gör det borde Sverige verka för att stänga igen portarna för ett turkiskt medlemskap i EU.