Utvecklingen i Turkiet på väg åt fel håll!

I november förra året reste en delegation från Freedom House till Turkiet för att på plats ta reda på hur regeringens medielagar slagit mot journalisters möjlighet att rapportera om samhällsutvecklingen på ett objektivt sätt.

Delegationen träffade företrädare från såväl journalistkåren, frivilligorganisationer, företagsledare som höga regeringstjänstemän. Rapporten som Freedom House presenterade igår bekräftar att utvecklingen går åt fel håll. Journalister skräms till tystnad, avskedas, fängslas eller förbjuds att rapportera om de är kritiska. Läs rapporten här.

 De senaste årens utveckling har inte främjat demokratiutvecklingen. När nuvarande premiärminister, Recep Tayyip Erdogan och hans rättvise - och utvecklingsparti (AKP) kom till makten 2003 föddes en gnista av hopp.

Vi var många som trodde på förändring. Att Turkiet nu skulle ändra färdriktning och bana åt rätt håll. Att de frostiga relationerna med EU skulle tinas upp eftersom att Erdogan de första åren vid ämbetet visade en vilja till förändring. Ett antal reformer genomfördes som banade åt ett demokratiskt håll.

Idag har Turkiet slungats tillbaka till tiden innan 2003, om inte till det sämre. Korruptionsskandalerna avlöser varandra,  ända in i Erdogans egen regering. Krigsretoriken mot det kurdiska folket, som utgör en femtedel av befolkningen (15 miljoner) har stundtals varit väldigt obehaglig. Kvinnors rättigheter har inskränkts  och landet befinner sig i total kaos. Premiärministerns maktfullkomlighet påminner närmast om en diktators desperata agerande för att hållas sig fast vid makten.

Erdogan har gjort till vana att hänga ut kritiska journalister med namn och bild i offentliga framträdanden. Han ger en massa bidrag till mediabolag som är lojala mot honom och får på så sätt enorm makt över mediernas oberoende. Företag som är kritiska mot honom blir antingen mål för skatteutredningar eller missgynnats vid upphandlingar.

Vi kommer ihåg protesterna på Taksim Torget i Istanbul förra sommaren. Massprotesterna visade också att människor fått nog av Erdogans auktoritära styre. Obama-administrationen har varit väldigt lam i sin kritik mot utvecklingen och EU talar i vanlig ordning med kluven tunga.

En fri press är en av grundpelarna i en rejäl demokrati. Den turkiska regimen har gått vilse och kört in i ett dike. Förtroendet är förbrukat och krisen ett faktum. EU:s roll har nog aldrig varit viktigare än idag. Tyvärr har finanskrisen bidragit till att Turkiet hamnat i periferin och lagts på viloläge i väntan på att EU återigen ska visa intresse för fortsatta medlemskapsförhandlingar.

I våras blev jag inbjuden till Agenda för att diskutera utvecklingen i Turkiet med anledning av president Abdullah Guls statsbesök i Sverige. Inslaget går att se här.

Freedom House är en oberoende forskningsinstitut som bidrar till spridandet av politisk frihet och demokrati över hela världen. Besök hemsidan här.

Turkiet, erkänn folkmordet och lös kurdfrågan

I går antog USA:s utrikesutskott en resolution om att erkänna folkmordet på armenierna utfört av den turkiska armén under första världskriget.

Resolutionen är både viktig och välkommen. Viktig därför att det själsligt ger det armeniska folket upprättelse och välkommen därför att det kan tvinga Turkiet att ta demokratiprocessen EU kräver av dem på allvar om de ska bli medlemmar i unionen i framtiden.

Både presidenten och premiärministern har fördömt beslutet i hårda ordalag och turkiska medier har piskat upp krigsstämningar på många håll i landet idag.

Massdemonstrationer har arrangerats och ikväll kunde vi på 4-nyheterna se hur demonstranter uttryckte besvikelse mot beslutet eftersom att ”det aldrig inträffat något folkmord i Turkiet”

Det finns dock en invändning till folkmordsdebatten. Jag tycker det är djupt beklagligt att inte andra kristna grupper, assyrierna, syrianerna och kaldéerna som också föll offer för folkmordet får upprättelse. De har fått kämpa i motvind och de har haft få vänner som drivit deras kamp för att uppmärksamma Seyfo (Svärdets år) (man använder ordet för att beteckna folkmordet).

Svenska regeringen har en viktig roll, de kan använda sitt inflytande i EU och FN för att driva frågan vidare. Men för att det ska ske är det nödvändigt att något händer först på hemmaplan, i riksdagen.

Turkiet har sedan republiken bildades 1923 ägnat sig åt att ändra historiebeskrivningen. Det är inte konstigt eftersom att militären alltid haft starkt inflytande över politiken. Militären bär det yttersta ansvaret för folkmordet. Tre militärkupper har ägt rum i landet och det senaste var på 80-talet.

Den turkiska regeringen har under lång tid hotat att invadera södra Kurdistan med förevändning att bekämpa PKK. Under valrörelsen i somras användes invasionshotet som ett av de starkaste propagandakorten för att lugna inhemska opinionen och militären. Det var ett sätt för AKP att visa sin styrkedemonstration gentemot militären och sända signalen till folket att de kunde skydda republikens suveränitet och folket mot yttre hot.

Valpropagandan gav bra utdelning, AKP fick uppemot femtio procent av rösterna, men nu är de pressade och måste leva upp till vallöftena. Gör inte regeringen något så kan militärledningen med stor sannolikhet utföra operationen själva och det vore förödande för regeringens auktoritet. Därför står krigstankarna uppradade vid gränsen och inväntar anfallstecken.

Landets förste president, Mustafa Ataturk var själv general och arkitekten bakom folkmordet. Men i västvärlden vill man hellre minnas honom som den store ledaren som symboliserade modernismen. Man vill komma ihåg honom som den som bildade en modern republik efter resterna av ottomanska imperiet och den som lyckades skilja religion och stat från varandra. Det finns de som har sådan förkärlek till Turkiet att de är beredda att sudda bort de mörka fläckarna i den turkiska historien.

Turkiet har alltid haft två ansikten, ett ljust och ett mörk. Det ljusa vänt mot Europa och det mörka inåtvänt som framförallt riktat förtrycket mot det kurdiska folket bland annat genom att frånta dem deras mänskliga rättigheter, massdeportera miljontals människor till turkiska storstäder i syfte att assimilera dem och skövla tusentals byar. Den antikurdiska politiken har varit systematisk och den enda frågan som enat partierna är just kurdfrågan.

Förhoppningsvis leder dagens beslut till att Turkiet förstår allvaret i det budskap man sänt dem, att de tar demokratifrågorna på allvar, erkänner folkmordet, ger kurderna deras rättigheter och låter demokratin på allvar sprida sig över hela samhället. Så länge Turkiet inte gör det borde Sverige verka för att stänga igen portarna för ett turkiskt medlemskap i EU.