måndag 11 augusti 2014

Västvärlden får inte svika folken i Irak och Kurdistan!


Valrörelsen har börjat. Om 34 dagar bestämmer svenska folket vilka partier som ska styra landet. Det är ett viktigt val i många bemärkelser. Både Sverige och övriga världen har genomlidit den värsta ekonomiska krisen i mannaminne.
Här hemma har vi klarat oss relativt bra. Tack vare ordning och reda i statsfinanserna och jobbskapande reformer. Kommande veckorna är viktiga för att övertyga väljarna om vilket alternativ som är mest regeringsdugligt, stabilt och kan forma en politik som för landet framåt.
Trots detta viktiga val kan jag inte riktigt fokusera. Mina tankar är någon annanstans. Jag slukar information om läget i Irak. För det vi ser är en stor humanitär katastrof. När kurderna blev fria från Saddam Husseins dödsrike vågade man blicka framåt. Despoten från Bagdad var borta för alltid.
Nu ser vi återigen hur ondskan uppenbarat sig. Det är inte det arabfascistiska baathpartiets återkomst. Vi ser en värre farligare, terrorrörelses framfart. IS (islamiska staten) som är en samling av jihadister från olika länder har som syfte att skapa ett stor Kalifat i denna region. De otrogna ska bort. Kristna, kurder, shiiter hör inte hemma i IS värld.
Just nu är det Yazidikurderna som genomlider ett helvete. De har utsatts för det mest fruktansvärda, brutala och omänskliga. Kvinnor har kidnappats och sålts som sexslavar, barn och kvinnor har begravts levande. En massgrav har hittats med 700 människor.
Barn, kvinnor, män, gamla har tagit skydd i de stekheta bergen. Överlevande skickar ut bilder och videoklipp för omvärldens hjälp. Bilder på barn som fallit ihop under fotvandringen på grund av svält, törst och utmattning.
Det är skarpt läge nu. Världssamfundet måste agera. USA har både reagerat och agerat. I ett läge när kurder och kristna grupper återigen riskerar folkmördas får vi inte vända dem ryggen. En del Europeiska länder har också agerat.
I Sverige var det länge tyst. Både från politiskt och massmedialt håll. Media har brutit isen och rapporteringarna har börjat ta fart. Mycket tack vare trycket från sociala medier.
USA har bestämt sig att förse kurderna med tyngre vapen. Just nu är kurderna enda garanten och den kurdiska pershmergan de enda som är kapabla att försvara Irak och Kurdistan mot IS. Men det finns även politiska utmaningar. Politikerna i Bagdad måste få till en samlingsregering. Det innebär två saker. Se till att få med sunniterna på tåget som varit exkluderade från makten. Annars finns risk att stödet för IS stärks, vilket vore katastrofalt.
Det andra är att avlägsna nuvarande premiärminister, Nuri Al-Maliki från posten. Han är den första folkvalda premiärministern sedan åtta år tillbaka. Men Maliki är också orsaken till IS expansion då han exkluderat sunniterna från den politiska makten. Irak behöver en samlingsregering med alla grupper representerade. Endast så kan stödet för IS minska.
USA skulle agerat annorlunda när inbördeskriget började i Syrien. Men Obama valde en annan väg och USA lade locket på inför den värsta humanitära katastrofen vi skådat i modern tid. Miljontals människor har flytt Syrien och lika många lever som flyktingar i sitt eget land.
Nu kommer smällen och USA är indragna i kaoset i Irak. IS är inte bara ett hot mot Irak och regionen. De utgör ett direkt hot mot USA och övriga västvärlden.
Min förhoppning är att de kommande 34 dagarna även ger utrymme åt utrikesfrågorna. Jag vet att inga val vinns på dessa frågor, därför brukar partierna sällan lyfta utrikesfrågorna.
Dock förväntar jag mig mer än fördömanden av de båda statsministerkandidaterna. I söndags deltog Jan Björklund, vice-statsminister och ledare för folkpartiet samt EU-minister Birgitta Ohlsson med flera på en stor manifestation på Medborgarplatsen till stöd för de kristna grupperna i Irak.
Det var tryggt att veta att två representanter från den svenska regeringen vågade tala ur skägget, trots att Sverige av tradition förhåller sig passiva och inväntar klartecken från FN.
Mina tankar går till alla människor i Irak. All hjälp behövs för att hjälpa de utsatta. En liten slant kan rädda människoliv. Kurdiska läkarsällskapet i Sverige har tagit initiativ till kampanjen Rädda liv som pågår fram till 15 september. De samlar in förnödenheter som medicin, mat och annat till de nödställda.
Skicka ett sms med följande text om du vill bidra:
SHINGAL 60 till 72456
SHINGAL 100 till 72456
SHINGAL 500 till 72456


fredag 6 juni 2014

Tack för allt älskade Sverige!


Kära Sverige. Det var ett tag sedan jag skrev ett blogginlägg men tiden räcker inte alltid till att göra allt det man vill. Men idag gör jag ett undantag, trots att jag har legat med hög feber, frossa och yrsel hela natten. 
För idag är en viktig dag och med två Alvedon i kroppen som börjat verka vill jag dedikera detta inlägg till dig mitt älskade Sverige.
Jag kom till ditt land för snart 32 år sedan som politiskt flyktingbarn med min familj. Vi flydde från förtryck, förföljelse och lidande. Vårt brott liksom 40 miljoner andra kurders var att vi är kurder och ville ha samma rättigheter som andra medborgare i Turkiet, Iran, Syrien och Irak.
Mitt i allt lidande öppnade du din trygga famn åt mig och min familj. Det tog två år att komma till ditt land och det var två hemska år med fattigdom, hunger och ett liv som gömda. Men hos dig fick vi ett nytt liv i trygghet och frihet. Du tog emot oss precis som vi var och gav oss all din kärlek.
Det har inte alltid varit lätt att dra jämnt med dig och det sticker jag inte under stol med. Du tycker säkert också att jag varit ganska jobbig från och till men jag vet att du älskar mig ändå för du har alltid funnits där för mig och alla andra medborgare i ditt land.
När livet känts som jobbigast har du gett mig en spark i baken och påmint mig om mitt förflutna. Du har lärt mig att inte klaga på skitsaker. Att se bortom horisonten och tro på mig själv.
En del kanske tycker det är larvigt och pinsamt att hylla dig inför öppen ridå. Men det gör inte jag. För jag vet hur mitt liv hade kunnat se ut om det inte vore för dig. Jag hade vuxit upp utan min far och fått besöka honom i fängelse en gång om året. Min mor hade kanske inte kunnat ta hand om mig och mina två bröder. Och min älskade lillasyster hade definitivt inte kommit till världen.
Själv hade jag kanske inte fått studera, gift mig med någon jag inte valt själv, blivit mamma och hemmafru tidigt.
I ditt land har jag haft tillgång till hela min familj. Jag har fått utbilda mig, jobba och göra karriär, verka med det finaste av det finaste i demokratins tjänst. Sitta som en av landets 349 lagstiftare som är hjärtat av vår demokrati, nämligen den svenska riksdagen.
Knappt 37 år fyllda har jag levt ett väldigt rikt liv. Jag började jobba tidigt, engagera mig i samhällslivet. Jag har rest till alla världens hörn, gift och skiljt mig, välsignats med världens finaste pojkar som är mina ögonstenar. Jag kommer uppfostra dem i din anda och de kommer älska dig lika mycket som deras mor gör.
Idag ligger jag trött, matt och febrig i sängen och försöker bli frisk så jag kan hitta på något kul med mina pojkar när de kommer hem i morgon. Därför kan jag inte gå ut och ta del av alla fina aktiviteter och ceremonier du erbjuder för att välkomna nya svenskar som medborgare i ditt land.
Jag lovar dig att fortsätta kämpa för de värderingar du står för, hylla och ära dig och din flagga. Jag lovar också att ta kampen mot de som vill isolera dig och kidnappa din flagga för sina dunkla syften. För jag vill både leva och dö i vårt gemensamma land Sverige!

söndag 16 mars 2014

GLÖM ALDRIG HALABJA!


Det är den 16 mars 1988. Solen har trängt sig fram över bergen, inte ett moln så långt ögat kan se. Den kurdiska staden Halabja vaknar till liv. Människor kliver upp som vanligt och vardagsbestyren väntar.
Klockan tolv på förmiddagen syns en massa plan i skyn nära gränsen till Iran. En massa vita papper släpps från luften.

Ingen har någon aning om att de små vita papprena ska mäta vindarnas riktning och hastighet inför det som komma skall. Planen kommer närmre och tittar man upp i skyn kan man nu se att det inte är några vanliga passagerarplan. Det är Saddam Husseins stridsplan som nu flyger så lågt att det dånar i öronen. Halabja bombas med fem olika sorters kemiska stridsmedel, bland annat med senapsgas och nervgas.

Det tar bara några minuter så har över 5000 människor fallit ner döda till marken. En del bilder visar vilka sysslor människor utförde just innan de föll ner på marken med öppna munnar som inandats gaserna. Vuxna som faller ner på marken med små barn som man försökt skydda.

Trots att det gått 26 år så är Halabja fortfarande ett öppet sår bland kurder. Varje år samlas vi för att minnas och hedra offren, deras anhöriga och överlevande. Den där vårdagen i mars 1988 var inte första gången Halabja blev hemsökt av Saddam Hussein och hans Baathparti.

Under det kurdiska upproret bombades staden med napalm 1974, och i maj 1987 lät Saddam Hussein invadera Halabja och ett hundratal människor blev begravda levande i Kaniashkan när hela området blev jämnat med marken med sprängmedel.

Den kurdiska staden Halabja var inte ett enstaka mål för Baathpartiets krigsföring mot en försvarslös kurdiska befolkning. Folkmordet i Halabja var en del av Saddam Husseins folkmordskampanj Anfal.

Enda sedan Irak grundades 1932 pågick förföljelse av kurderna i Irak. Men det intensifierades när Baathpartiet tog makten 1968. Från februari till november, i slutfasen av kriget mot Iran, marscherade de arabiska stridspatrullerna in i Kurdistan och jämnade 4500 byar och ett femtiotal städer med marken.

Man genomförde massdeportationer, massavrättningar och bombräder. Tortyr kom att bli en del av vardagen för de allra flesta kurderna. Under denna korta period hade 182000 människor dödats.
Folkmordet i Halabja gav eko över hela världen.  Den rasistiska panarabiska politiken Saddam Hussein drev mot kurderna skördade många människoliv.

Men Baathpartiet lyckades aldrig fullfölja Anfalkampanjen som gick ut på att förinta det kurdiska folket och radera bort deras existens. År 2005 gjorde jag en resa till Södra Kurdistan tillsammans med min partivän Fredrik Malm. Vi skrev en artikelserie i fyra delar åt Expressen som skildrade utvecklingen i Irak och Södra Kurdistan efter Saddam Husseins fall. En av våra texter handlade om Halabja utifrån samtal vi hade med bland andra överlevande. Det var den svåraste resan i mitt vuxna liv och jag lämnade Kurdistan med blandade känslor.

I morgon söndag är det 26 år sedan Halabja utsattes för folkmordet. Vi samlas runt om i världen för att hedra offren, överlevande och deras anhöriga. Men det är också en dag för eftertanke. Vi får aldrig glömma Halabja, också kallat för kurdernas Hiroshima. Glömmer vi historien kommer det att upprepas i framtiden. Den här texten har jag skrivit med gråt i halsen. Den 16 mars är en tung dag för oss kurder.

Här går det att läsa mina och Fredriks artiklar publicerade i Expressen år 2005:





onsdag 12 mars 2014

Antisemitismen får aldrig normaliseras!


Antisemitismen har återigen visat upp sitt vidriga tryne i Sverige. Nynazistisk propaganda sprider sig och vitmaktmiljön attraherar unga människor.

Den senaste tiden har fredliga demonstrationer attackerats av nazister i Malmö och Stockholm.
Judiska elever möttes i måndags av antisemitiskt klotter som ”judeäckel”, hakkors och sifferkombinationen 1488 som används av nazister och hyllar Hitler. Allt detta på Vasa Real och Cybergymnasiets husfasader. Två skolor som ligger i hjärtat av Stockholms innerstad.

Judiska församlingar tvingas till rigorösa säkerhetsåtgärder för att garantera säkerheten för sina församlingsmedlemmar. På förintelsens minnesdag tvingas överlevande judar (de är inte många kvar vid livet idag) ta bakvägen ut efter högtidhållandet. Jag vet för jag har själv tvingats till det.

Judar i Malmö tvingas packa väskorna och flytta för gott. En del emigrerar till Israel eftersom att de inte längre känner sig trygga i sin födelsestad. När inte ens polisen kan garantera säkerheten för sina medborgare har alla gränser passerats.

Fredliga kippamanifestationer som markerar mot judehatet i Malmö har mötts av hat och våld av motdemonstranter. Listan kan göras lång men det gör ont att behöva lyfta alla de vidriga exempel som Sveriges judar jämt och ständigt utsätts för.

Antisemitismen har alltid varit inbäddat i den svenska samhällskroppen. Judar födda i Sverige beskylls för Israel – Palestinakonflikten. Man använder denna konflikt som en förevändning för att komma åt den judiska minoriteten i Sverige och piska upp antisemitiska stämningar.

Svenska företags och Svenska Kyrkans för den delen, godtyckliga bojkottkampanjer mot Israel är återkommande. Men sällan tas initiativ för att genomföra bojkotter mot totalitära diktaturregimer som dagligen förtrycker sina medborgare. Och det är ett antal länder.

En del kan tycka det vara långsökt att jämföra utvecklingen i Sverige och Europa med 30-talet. Men jag tycker inte det. Vi ser tendenser som påminner om pogromer mot judar som var startskottet till förintelsen.

I en tid när främlingsfientlighet sprider sig som en löpeld genom hela vår kontinent har vi alla ett ansvar att reagera och agera. Vi får aldrig möta främlingsfientlighet och intolerans med tystnad. Vi har alla ett ansvar för det samhälle vi lever i och den framtid vi vill forma.

I morse passerade jag Vasa Real, ett stenkast ifrån mitt bostadsområde. Det vidriga klottret hade ersatts av röda hjärtan och följande budskap:
”Den som hatar låter kanske högre, men vi som älskar är 1000 gånger fler. Vi kommer aldrig låta nazisterna vinna”
Kampanjen stod Liberala Ungdomsförbundet för. Jag är stå stolt över alla ungliberaler som deltagit i kampanjen. Deras engagemang ger hopp och det är just så vi måste arbeta för att visa vår avsky mot all form av rasism som drabbar medborgare i vårt land.

Läs även Madeleine Sjöstedts blogginlägg här Lotta Edholms inlägg här Liberala Ungdomsförbundets love-kampanj här

torsdag 27 februari 2014

Hedersfrågan är en av vår tids största feministiska utmaningar!


I morgon kväll ska jag årsmötestala på Liberala kvinnors årsmöte i Uppsala. Valet av tema är givet. Jag ska prata om en av mina hjärtefrågor; hederskulturen. Fastän samhället genom åren upplysts kring hedersfrågan, lagstiftningen skärpts till de utsattas fördel, enorma resurser tillförts kvinnojourerna, våra viktigaste samhällsinstitutioner; skola, socialtjänst, polis och övriga rättsväsendet utbildats i dessa frågor, finns det mycket kvar att göra.

Idag finns en ungefärlig uppskattning kring hur många som lever hedersrelaterade liv. Enligt Ungdomsstyrelsens kartläggning ”gift mot sin vilja” handlar det om 70 000 ungdomar mellan åldrarna 16-25 år som upplever att deras frihet inskränks.

För mig handlar den här frågan ytterst om en jämställdhetsfråga. En demokratifråga. Dock har debatten i första hand förts ur ett integrationsperspektiv och i sista hand ett jämställdhetsperspektiv. Jag är delvis medskyldig till det. Men den största skuldbördan ligger hos delar av feministrörelsen och vissa vänsterdebattörer.

Jag tycker att det borde råda konsensus kring vikten att bekämpa hederskulturen. När feministiskt initiativ med Gudrun Schyman i spetsen och andra delar av feministrörelsen borde stå längst fram på barrikaderna och ta kamp mot hedersförtrycket har de valt att vända dessa killar och tjejer ryggen.

Gudrun Schuman åker hellre till Almedalen och bränner pengar på bål, kallar svenska män för talibaner än att ta ordet heder i sin mun. Så tillåts hon vara en av feminismens främsta budbärare. Samtidigt skriker medsystrar och medbröder efter hjälp i det tysta. Det menar jag är ett historiskt svek.

Som Fadime-ambassadör har jag åtagit mig ett stort ansvar att sprida kunskap kring dessa frågor. Vi är 27 ambassadörer från hela landet. I mitt eget parti är dessutom Lotta Edholm, Nina Larsson, Anna Manell och Jenny Sonesson amassadörer. Fem hängivna liberala feminister som kommer fortsätta vårt arbete. Men vi behöver bli många fler som engagerar oss.

Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime behöver allt stöd de kan få i sitt viktiga arbete. Var med och bidra genom att bli medlem och engagera dig.  Det är mitt viktigaste budskap i morgon kväll hos Liberala Kvinnor i Uppsala. 

onsdag 19 februari 2014

Dags att ta debatten mot Sverigedemokraterna!


Det är få politiska frågor som väcker så mycket känslor som invandrings – och integrationspolitiken.  Det har alltid funnits beröringsskräck i frågan.
När Lars Leijonborg 2002 pratade om integrationspolitikens misslyckande var kritikerna inte sena med att stämpla honom som rasist. Jag vill minnas att det var såväl politiska företrädare som medier från alla håll och kanter som anklagade folkpartiet att fiska i grumliga vatten.
Jag själv deltog i en intern arbetsgrupp 2005 tillsammans med Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas. När vi presenterade våra integrationspolitiska förslag, haglade återigen anklagelserna om populism, rasism och flört med främlingsfientliga väljare över oss.
Det var en djupt orättvis kritik eftersom att vi föreslog åtgärder för att bekämpa bl.a. barnäktenskap, könsstympning och tvångsäktenskap. Det som då var förbjudet att prata om är numera rumsrent. Regeringens nyligen föreslagna lagförslag handlar just om att kriminalisera barn- och tvångsäktenskap. Samma förslag som idag hyllas av tidigare antagonister.
Sverigedemokraterna blev invalda i riksdagen 2010. Det har lett till att integrationsdebatten återigen tystnat bland riksdagens övriga partier. Det är oroväckande att det inte förs en bredare diskussion om de framtida utmaningarna.
Debatt, även med Sverigedemokrater, är avgörande för att ge väljarna alternativ och spräcka hål i partiets främlingsfientliga retorik. Att konsekvent ta avstånd från varje förslag som presenteras, bara för att SD står som avsändare är inte vidare konstruktivt. Det blir ett sätt för SD att vingklippa övriga partier. Blir det tyst i debatten så vet vi att SD växer i opinionen.
Det är när kritikerna lägger locket på som intoleransen blir allt mer tydlig och främlingsfientligheten får ett starkare fäste i vårt samhälle. Senaste veckorna har få undgått debatten om rasism som pågår i medier och sociala forum.  Alla förutom de politiska partierna deltar i debatten. Tyvärr måste jag nog tillstå att diskussionen havererat även denna gång. Istället för att tala om kärnan av problemen har man återigen fastnat i frågan om vem som får vara budbärare av dessa frågor. 
Integrationsdebatten är för viktig för att förringas. Istället för att upprepa misstagen från 2006 och 2010 bör vi ta debatten. Annars har vi ett ännu större SD i riksdagen efter valet 2014. Ett parti som kanske också börjar få inflytande över politiken. Jag vill inte vakna upp till en dyster måndagsmorgon den 22 september, det tror jag inget parti vill. 

I mars förra året var det en extra insatt debatt i Sveriges riksdag med anledning av oroligheterna i Husby och andra förorter som snabbt kom att bli en världsnyhet. Jag företrädde Folkpartiet i debatten och gav min syn på integrationspolitiken, dess misslyckande och de utmaningar vi har framför oss. Sändningen går att se HÄR på riksdagens webb-tv.