Det är få politiska frågor som väcker så mycket känslor som invandrings – och integrationspolitiken. Det har alltid funnits beröringsskräck i frågan.
När Lars Leijonborg 2002 pratade om integrationspolitikens misslyckande var kritikerna inte sena med att stämpla honom som rasist. Jag vill minnas att det var såväl politiska företrädare som medier från alla håll och kanter som anklagade folkpartiet att fiska i grumliga vatten.
Jag själv deltog i en intern arbetsgrupp 2005 tillsammans med Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas. När vi presenterade våra integrationspolitiska förslag, haglade återigen anklagelserna om populism, rasism och flört med främlingsfientliga väljare över oss.
Det var en djupt orättvis kritik eftersom att vi föreslog åtgärder för att bekämpa bl.a. barnäktenskap, könsstympning och tvångsäktenskap. Det som då var förbjudet att prata om är numera rumsrent. Regeringens nyligen föreslagna lagförslag handlar just om att kriminalisera barn- och tvångsäktenskap. Samma förslag som idag hyllas av tidigare antagonister.
Sverigedemokraterna blev invalda i riksdagen 2010. Det har lett till att integrationsdebatten återigen tystnat bland riksdagens övriga partier. Det är oroväckande att det inte förs en bredare diskussion om de framtida utmaningarna.
Debatt, även med Sverigedemokrater, är avgörande för att ge väljarna alternativ och spräcka hål i partiets främlingsfientliga retorik. Att konsekvent ta avstånd från varje förslag som presenteras, bara för att SD står som avsändare är inte vidare konstruktivt. Det blir ett sätt för SD att vingklippa övriga partier. Blir det tyst i debatten så vet vi att SD växer i opinionen.
Det är när kritikerna lägger locket på som intoleransen blir allt mer tydlig och främlingsfientligheten får ett starkare fäste i vårt samhälle. Senaste veckorna har få undgått debatten om rasism som pågår i medier och sociala forum. Alla förutom de politiska partierna deltar i debatten. Tyvärr måste jag nog tillstå att diskussionen havererat även denna gång. Istället för att tala om kärnan av problemen har man återigen fastnat i frågan om vem som får vara budbärare av dessa frågor.
Integrationsdebatten är för viktig för att förringas. Istället för att upprepa misstagen från 2006 och 2010 bör vi ta debatten. Annars har vi ett ännu större SD i riksdagen efter valet 2014. Ett parti som kanske också börjar få inflytande över politiken. Jag vill inte vakna upp till en dyster måndagsmorgon den 22 september, det tror jag inget parti vill.
I mars förra året var det en extra insatt debatt i Sveriges riksdag med anledning av oroligheterna i Husby och andra förorter som snabbt kom att bli en världsnyhet. Jag företrädde Folkpartiet i debatten och gav min syn på integrationspolitiken, dess misslyckande och de utmaningar vi har framför oss. Sändningen går att se HÄR på riksdagens webb-tv.
Inlägg
2 kommentarer:
Danmark har en längre tradition av populistiska partier än Sverige. Mogens Glistrup dagar i Folketinget började redan 1972 (även om det då främst var skattefrågor, det öppna islamhatet kom lite senare). 2001-2011 var Dansk Folkeparti, under Pia Kjærsgaard, vågmästare i folketinget, och i praktiken blev DF det mest inflytelserika partiet i Danmark. Och invandringen blev, om man ser till den politiska debatten, den största frågan i Danmarks inrikespolitik.
Det har möjliggjorts av att den borgerliga regeringen har gått väldigt långt för att till varje pris behålla makten, och därför bland annat infört mycket stränga lagar när det gäller invandring. De borgerliga partierna har också tagit debatten, men på så sätt att de tagit upp en del av Dansk Folkepartis frågor och gjort till sina egna - allt för att hålla armbågslängd till DF.
I Sverige har de demokratiska partierna till del lyckats med konststycket att negligera SD, trots att de suttit som vågmästare. Det har regeringen gjort med ett tyst samarbete med oppositionen om att strunta i resultaten av omröstningarna i riksdagen om den i praktiken avgjorts av SD. Ta saken med skatteomröstningen som regeringen förlorade. Normalt skulle en sådan förlust innebära att regeringen skulle vara tvungen att avgå - men i Sverige så avstod oppositionen från den möjligheten för att inte beblanda sig med SD.
Jag tror att det är en bra politik. Man kan känna avsky för SD - men att gå in i debatten utan att tänka sig för ordentligt kan öppna för att vi får en dansk situation, med SD som inflytelserik vågmästare.
Man får inte glömma att SD kör med enkla argument som går hem hos många. Om vi möter dem med högtravande argument som inte går hem i bruksorter eller Sölvesborg och andra platser där SD är starka, så förlorar vi.
Visst, vi skall ta debatten med SD - men vi skall tänka oss väldigt för så att vi inte bara kör debatt som går hem hos intellektuella Stockholmare.
Jag tycker SD svaga kort är utrikespolitiken och EU politiken. Det vi nu ser i omvärlden med ett allt aggressivare och starkare Ryssland, vars inflyttande ökar. Så borde det gynna de partier som tror att det enda sättet att skydda det som är unikt svenskt är att vi gör det tillsammans med andra länder i EU. SD vill tillsammans med övrig nationalist partier försvaga EU och splittra oss och stänga gränserna detta kommer leda till att vi kommer att hamna under inflyttande av Ryssland. Då de med sin naturgas kan sätta villkor. Tycker det är dags att vi som tror på EU och vill att vi skall vara starka tar fajten mot partier som SD och vänsterpartier som vill annat. Ja tror lösningen ligger i att vi som tror på Europa och våra öppna värderingar nu tar fajten på allvar. Gör vi de så har nationalistpartierna ingen chans. För deras svaga kort är att de vill försvaga Europa.
Skicka en kommentar