Det är sällan jag läser DN-sport men idag fanns det anledning att göra det. Det var ett stort reportage om fotbollslaget Dalkurd som bildades av Elvan Cicen hösten 2004 i Borlänge. På tre år har laget spelat upp sig från division 6 till 3, och de har bara förlorat tre matcher. Målet är att spela i allsvenskan men innan dess ska de ta plats i superettan.
På frågan om hur de kom på namnet Dalkurd svarar Cicen att;
"Vi ville ha ett namn som visade på vår kurdiska identitet, men inte bara det, inte Kurdiska IF, det blir för mycket "vi och dom". Så kom någon på idén Dalkurd, som i kurder från Dalarna".
Lycka till Dalkurd, blir det allsvenskan kan till och med jag som inte är fotbollsintresserad tänka mig att se en match.
Läs reportaget här
lördag 27 september 2008
fredag 26 september 2008
Skyll inte stenkastningen på samhället!
Senaste året har vi kunnat läsa om hur ungdomsgäng satt skräck i en del förorter som t.ex Tensta, Rosengård, Ronna och Bergsjön. Det har blivit något av en trend att kasta stenar på bussar, bränna bilar, slänga cyklar på tågrälsar osv. Det är för jäkligt att några få ska förstöra för alla andra.
Varken ambulans eller brandkårspersonal vågar åka ut till vissa områden för att utföra sina jobb utan poliseskort. Nu senast har Gottsunda borna i Uppsala drabbats. Polisen har fått tag i en del av ungdomarna, hör och häpna de är bara 13 år. De ränner runt halva natten och man undrar var föräldrarna håller hus. Föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn och deras handlingar.
Jag blir irriterad när fältarbetare och kamratstödjare skyller på att ungdomarna inte har något vettigt att göra, att samhället gör för lite för dem. Att skylla sådana beteenden på samhället är att skjuta problemen ifrån sig.
Jag skrev om händelserna i Tensta på Expressen debatt för ett halvår sedan. Går att läsa här
Varken ambulans eller brandkårspersonal vågar åka ut till vissa områden för att utföra sina jobb utan poliseskort. Nu senast har Gottsunda borna i Uppsala drabbats. Polisen har fått tag i en del av ungdomarna, hör och häpna de är bara 13 år. De ränner runt halva natten och man undrar var föräldrarna håller hus. Föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn och deras handlingar.
Jag blir irriterad när fältarbetare och kamratstödjare skyller på att ungdomarna inte har något vettigt att göra, att samhället gör för lite för dem. Att skylla sådana beteenden på samhället är att skjuta problemen ifrån sig.
Jag skrev om händelserna i Tensta på Expressen debatt för ett halvår sedan. Går att läsa här
torsdag 25 september 2008
Arbetslinjen är integrationens bäste vän!
Integrationsminister, Nyamko Sabuni skriver på brännpunkt att det ska bli enklare för nyanlända att bosätta sig i kommuner där det finns arbete. Migrationsverket ska få i uppdrag att underlätta för vidareflyttning. Detta ska ske i samarbete med kommunerna och länsstyrelserna.
Det är bra att regeringen fortsätter betona arbetslinjen så tydligt. Det är enda sättet att bryta utanförskapet. Människor som kommer till Sverige måste från början ges förutsättningar att komma i kontakt med arbetsmarknaden. Möjligheten att göra boendekarriär ökar avsevärt när man blir ekonomiskt oberoende. Dessutom lär sig både barn och vuxna svenska mycket snabbare i områden där majoriteten av invånarna inte är invandrare (i Södertälje tror jag det tar längre tid att lära sig svenska)
Sveriges befolkning blir allt äldre. Detta i en tid då det föds färre barn. En bra välfärd bygger på att alla som kan och vill arbeta gör det. Ingen ska ofrivilligt hänvisas till bidrag. Därför är det viktigt att hela den svenska introduktionspolitiken läggs om och får till huvuduppgift att slussa in nyanlända på arbetsmarkanden. Människor som av olika anledningar kommer till Sverige vill inget hellre än arbeta. Det är dags att ta vara på den kompetens och erfarenheter människor bär med sig hit. Sverige behöver fler som arbetar inte fler som tvingas ut i bidrag.
Läs även andra intressanta åsikter om bidragssamhället, Introduktionspolitik, Migrationsverket, Nyamko Sabuni
Det är bra att regeringen fortsätter betona arbetslinjen så tydligt. Det är enda sättet att bryta utanförskapet. Människor som kommer till Sverige måste från början ges förutsättningar att komma i kontakt med arbetsmarknaden. Möjligheten att göra boendekarriär ökar avsevärt när man blir ekonomiskt oberoende. Dessutom lär sig både barn och vuxna svenska mycket snabbare i områden där majoriteten av invånarna inte är invandrare (i Södertälje tror jag det tar längre tid att lära sig svenska)
Sveriges befolkning blir allt äldre. Detta i en tid då det föds färre barn. En bra välfärd bygger på att alla som kan och vill arbeta gör det. Ingen ska ofrivilligt hänvisas till bidrag. Därför är det viktigt att hela den svenska introduktionspolitiken läggs om och får till huvuduppgift att slussa in nyanlända på arbetsmarkanden. Människor som av olika anledningar kommer till Sverige vill inget hellre än arbeta. Det är dags att ta vara på den kompetens och erfarenheter människor bär med sig hit. Sverige behöver fler som arbetar inte fler som tvingas ut i bidrag.
Läs även andra intressanta åsikter om bidragssamhället, Introduktionspolitik, Migrationsverket, Nyamko Sabuni
onsdag 24 september 2008
Nu kan alla ansöka om id-kort!
Regeringen har äntligen hittat en lösning på hur människor som har uppehållstillstånd ska kunna ansöka om id-kort. Skatteverket ska utföra denna tjänst. Tidigare låg ansvaret hos svensk kassaservice. Men idag är det nästintill omöjligt för en person som saknar giltig id-handling att få ett kort.
Jag har själv jobbat på bank och sett vilka problem detta inneburit. Bankerna utfärdar endast id-kort åt sina egna kunder, för att bli kund måste man legitimera sig, för att legitimera sig måste man ha id-kort. Det finns ett undantag, har man nära släkting (make, maka, mor, far) som kan styrka ens identitet med personbevis samt giltig svensk id-handling går det att utfärda ett kort, men det är långt ifrån alla som har släktingar i Sverige.
Hela vår existens är beroende av id-kort. Det är mycket svårt att leva normalt liv eller utföra de mest elementära ärendena. Det går bra att jobba, men det är svårt att få ut lönen (det var länge sen arbetsgivarna betalade ut löner kontant).
Problemet har existerat i flera år, men tyvärr struntade den förra (s) regeringen helt i det faktum att tiotusentals människor drabbades av deras oförmåga (eller ointresse) att lösa eländet. All heder åt integrationsminister, Nyamko Sabuni (fp) hon har i över ett år engagerat sig för att få en lösning på frågan.
Jag har själv jobbat på bank och sett vilka problem detta inneburit. Bankerna utfärdar endast id-kort åt sina egna kunder, för att bli kund måste man legitimera sig, för att legitimera sig måste man ha id-kort. Det finns ett undantag, har man nära släkting (make, maka, mor, far) som kan styrka ens identitet med personbevis samt giltig svensk id-handling går det att utfärda ett kort, men det är långt ifrån alla som har släktingar i Sverige.
Hela vår existens är beroende av id-kort. Det är mycket svårt att leva normalt liv eller utföra de mest elementära ärendena. Det går bra att jobba, men det är svårt att få ut lönen (det var länge sen arbetsgivarna betalade ut löner kontant).
Problemet har existerat i flera år, men tyvärr struntade den förra (s) regeringen helt i det faktum att tiotusentals människor drabbades av deras oförmåga (eller ointresse) att lösa eländet. All heder åt integrationsminister, Nyamko Sabuni (fp) hon har i över ett år engagerat sig för att få en lösning på frågan.
måndag 15 september 2008
Pekgul och Demirbag-Sten i studio Ett
I dag möttes Dilsa Demirbag-Sten och Nalin Pekgul i en debatt i P1 Studio Ett. Pekgul var upprörd, mycket upprörd. Och så här kan man summera hennes bidrag till debatten.
Kurdiska ungdomar som deltar i den offentliga debatten är en samhällsfara. De är inskränkta och isolerade nationalister som hatar andra folkgrupper och vet dessutom inte hur man uppför sig i den civiliserade världen. Utvecklingen skrämmer henne!
Jag trodde Pekgul skulle bli glad att ungdomar engagerar sig. Det var ju hennes mission en gång i tiden när hon var aktiv i SSU. Många såg henne som en förebild. En kurd som lyckats i det svenska samhället. Men nånting hände med åren. Kärleken till rörelsen blev så stark att den tog sig uttryck på ett osunt sätt. Den som inte anslöt sig till sossarna skulle stämplas som outsiders. De skulle inte heller ges tillfälle att delta i debatten. Yttrandefriheten kan nämligen endast tillskrivas de som tycker som Pekgul.
Jag har varit aktiv i den kurdiska frågan i många år nu. Jag har varit med på massor av möten med Kurdiska ungdomsförbundet, med KSAF på universitetet, med olika nätverk, diskuterat på nyårsfester och bröllop. Jag kan inte se att kurdiska ungdomar är särskilt annorlunda nu jämfört med när Pekgul jobbade politiskt med unga kurdiska tjejer och killar i Stockholms förorter. Snarare är fler mer insatta i samhällsfrågorna nu, många har gått längre utbildningar och skriver och uttrycker sig bra. Jag tror det är få som känner igen sig i hennes beskrivning av den kurdiska ungdomen och många blir nog besvikna.
Att Nalin Pekgul tagit parti för Ingmar Karlsson och hans bok ser varken jag eller någon annan som problem. Problemet är alla dessa ogrundade anklagelser för att flytta fokus från sakfrågan.
Läs även andra intressanta åsikter om Dilsa Demirbag-Sten, Fredrik Malm, Ingmar Karlsson, invsion Kurdistan, Nalin Pekgul, rättshaverist, Sakine Madon, Yttrandefirhet
Kurdiska ungdomar som deltar i den offentliga debatten är en samhällsfara. De är inskränkta och isolerade nationalister som hatar andra folkgrupper och vet dessutom inte hur man uppför sig i den civiliserade världen. Utvecklingen skrämmer henne!
Jag trodde Pekgul skulle bli glad att ungdomar engagerar sig. Det var ju hennes mission en gång i tiden när hon var aktiv i SSU. Många såg henne som en förebild. En kurd som lyckats i det svenska samhället. Men nånting hände med åren. Kärleken till rörelsen blev så stark att den tog sig uttryck på ett osunt sätt. Den som inte anslöt sig till sossarna skulle stämplas som outsiders. De skulle inte heller ges tillfälle att delta i debatten. Yttrandefriheten kan nämligen endast tillskrivas de som tycker som Pekgul.
Jag har varit aktiv i den kurdiska frågan i många år nu. Jag har varit med på massor av möten med Kurdiska ungdomsförbundet, med KSAF på universitetet, med olika nätverk, diskuterat på nyårsfester och bröllop. Jag kan inte se att kurdiska ungdomar är särskilt annorlunda nu jämfört med när Pekgul jobbade politiskt med unga kurdiska tjejer och killar i Stockholms förorter. Snarare är fler mer insatta i samhällsfrågorna nu, många har gått längre utbildningar och skriver och uttrycker sig bra. Jag tror det är få som känner igen sig i hennes beskrivning av den kurdiska ungdomen och många blir nog besvikna.
Att Nalin Pekgul tagit parti för Ingmar Karlsson och hans bok ser varken jag eller någon annan som problem. Problemet är alla dessa ogrundade anklagelser för att flytta fokus från sakfrågan.
Läs även andra intressanta åsikter om Dilsa Demirbag-Sten, Fredrik Malm, Ingmar Karlsson, invsion Kurdistan, Nalin Pekgul, rättshaverist, Sakine Madon, Yttrandefirhet
fredag 12 september 2008
Karl Rydå skriver om Karlsson historien och jag åkte luftballong
Karl Rydå, ledarskribent på UNT skriver en bra sammanfattning om senaste tidens debatt kring Ingmar Karlssons bok, Kurdistan, landet som icke är. Läs här
Uppdatering
Läs även Martin Tunströms ledare på Smålandsposten och Thomas Nydahl skriver på Kristianstadsbladet
Idag har jag åkt luftballong. Det var jätte kul. Vi startade på Gärdet och landade ute i Alby. Fick riktigt fina bilder som jag lägger upp i morgon. Jag måste erkänna en sak. Jag blev kär, kär i Stockholm. Vår stad är fantastisk, den är underbar helt enkelt.
För den som inte åkt luftballong rekommenderar jag starkt att göra det. Man gör det bara en gång och bär med sig minnet livet ut (tror jag iaf)
Uppdatering
Läs även Martin Tunströms ledare på Smålandsposten och Thomas Nydahl skriver på Kristianstadsbladet
Idag har jag åkt luftballong. Det var jätte kul. Vi startade på Gärdet och landade ute i Alby. Fick riktigt fina bilder som jag lägger upp i morgon. Jag måste erkänna en sak. Jag blev kär, kär i Stockholm. Vår stad är fantastisk, den är underbar helt enkelt.
För den som inte åkt luftballong rekommenderar jag starkt att göra det. Man gör det bara en gång och bär med sig minnet livet ut (tror jag iaf)
torsdag 11 september 2008
Grattis på sjuveckorsdagen Kevin!
Idag fyller Kevin sju veckor och han växer stadigt. Varje dag upptäcker jag något nytt med honom. Och vi har, tro det eller ej, börjat konversera med varandra, jag på vuxenspråk och han på bebisspråk. Låter ungefär såhär; ahuah juaha ahhhuah.
Vi håller varandra sysselsatta ständigt Jag ser till att han får mat, blir ombytt, dras i sin vagn på långpromenader, blir buren när han vill och får tonvis med kärlek. Han ser till att jag kan gå på möten (han följer snällt med) ligger i sin babybjörn så mamma kan surfa, blogga, läsa på handlingar, ta en tupplur eller kela med honom.
Jag har redan förberett mig för hösten. Igår köpte jag en varm promenadjacka, mössa och vantar och idag blev det ett par riktigt snygga gummistövlar. Ibland kan det bli trångt när man ska ta sig fram på gatorna. Man kan tro att hela stan fött barn samtidigt eftersom att det kryllar av barnvagnar överallt. Än har jag inte blivit barnvagnsfacist eller lattemorsa och jag hoppas det förbli så i fortsättningen med.
Här är jag en dag gammal!
Tre veckor!
Fem veckor, inte illa!
Sex veckor, här ligger jag bekvämt, fast det ser inte ut så ;-)
Vi håller varandra sysselsatta ständigt Jag ser till att han får mat, blir ombytt, dras i sin vagn på långpromenader, blir buren när han vill och får tonvis med kärlek. Han ser till att jag kan gå på möten (han följer snällt med) ligger i sin babybjörn så mamma kan surfa, blogga, läsa på handlingar, ta en tupplur eller kela med honom.
Jag har redan förberett mig för hösten. Igår köpte jag en varm promenadjacka, mössa och vantar och idag blev det ett par riktigt snygga gummistövlar. Ibland kan det bli trångt när man ska ta sig fram på gatorna. Man kan tro att hela stan fött barn samtidigt eftersom att det kryllar av barnvagnar överallt. Än har jag inte blivit barnvagnsfacist eller lattemorsa och jag hoppas det förbli så i fortsättningen med.
Här är jag en dag gammal!
Tre veckor!
Fem veckor, inte illa!
Sex veckor, här ligger jag bekvämt, fast det ser inte ut så ;-)
söndag 7 september 2008
Tack för denna gång Mauricio Rojas!
Idag meddelade folkpartistiske riksdagsmannen, Mauricio Rojas att han lämnar riksdagen för att flytta till Madrid i höst och bli rektor för Madrids skola (Escuela deProfesionales de Inmigración y Cooperación). Han ska arbeta med integrations - och - migrationsfrågor där.
Mauricio har varit en viktig röst i integrationsdebatten (kanske en av de viktigaste). Han har vågat berätta sanningen om integrationspolitikens misslyckande under socialdemokraternas tolv år vid makten. Men det har inte varit en lätt uppgift. Vänstern har genom åren fört en ohederlig debatt mot honom. I stället för att bemötas i sak har han utmålats som rasist och populist. Men låt oss vända på steken. Hans insatser har lett till att vi idag kan tala om vissa frågor som tidigare sopades under mattan.
Det har varit en stor ära att få samarbeta med Mauricio. Nu går resan vidare mot nya utmaningar med riktning mot Madrid. Tack för denna gång, hoppas vi ses snart igen!
Mauricio har varit en viktig röst i integrationsdebatten (kanske en av de viktigaste). Han har vågat berätta sanningen om integrationspolitikens misslyckande under socialdemokraternas tolv år vid makten. Men det har inte varit en lätt uppgift. Vänstern har genom åren fört en ohederlig debatt mot honom. I stället för att bemötas i sak har han utmålats som rasist och populist. Men låt oss vända på steken. Hans insatser har lett till att vi idag kan tala om vissa frågor som tidigare sopades under mattan.
Det har varit en stor ära att få samarbeta med Mauricio. Nu går resan vidare mot nya utmaningar med riktning mot Madrid. Tack för denna gång, hoppas vi ses snart igen!
fredag 5 september 2008
Nalin Pekgul
Igår kväll var Ingmar Karlsson ett avslutat kapitel för min del. Men gissa om jag häpnade när jag läste ett pressmeddelande skickat från S-kvinnornas högkvarter med rubriken "Svensk-kurdiska debattörer inskränker yttrandefriheten".
Bakom rubriken står ordföranden, Nalin Pekgul som anklagar mig och Dilsa för att inskränka yttrandefriheten och uppvigla till en hatisk stämmning kring senaste tidens debatt. Hon jämför på allvar debatten här hemma med kurdiska författares utsatthet i Turkiet. Det är så magstarkt att jag behöver tre samarin för att stilla uppstötningarna.
Pekgul avslutar med att säga att boken istället borde välkomnas som ett intressant inlägg i debatten om Kurdistan. Hade Pekgul bemödat sig att sätta sig in i hur debatten tett sig från början hade hon förstått att det också varit våra intentioner.
Men det är svårt att debattera mot en generalkonsul som vill eliminera åsikter och förminska motparten genom att hävda att hon fått sina uppdrag för att hon är kvinna och invandrare. När Pekgul inte med ett ord nämner konsulns bristande omdöme kan jag bara tolka det på ett sätt. Att S-kvinnorna och Nalin Pekgul bytt fot i jämställdhetsfrågan.
Nu när diskussionerna blivit så intensiva vill jag inbjuda Ingmar Karlsson till en debatt för att diskutera den kurdiska frågan. Om intresse finns kan Karlsson skicka ett mail till gulan@liberal.se med datum och tider så ordnar jag lokal.
Läs även Serhat Darans artikel på Beyan. Sakine, Per Svensson, kulturchef på Expressen, om Karlsson-historien. Rakel Chukri, En kränkt man, i Sydsvenskan, Jonathan, Ashna
Läs även andra inressanta åsikter om S-kvinnorna, Nalin Pekgul, Turkiet, yttrandefrihet, jämställdhet
Bakom rubriken står ordföranden, Nalin Pekgul som anklagar mig och Dilsa för att inskränka yttrandefriheten och uppvigla till en hatisk stämmning kring senaste tidens debatt. Hon jämför på allvar debatten här hemma med kurdiska författares utsatthet i Turkiet. Det är så magstarkt att jag behöver tre samarin för att stilla uppstötningarna.
Pekgul avslutar med att säga att boken istället borde välkomnas som ett intressant inlägg i debatten om Kurdistan. Hade Pekgul bemödat sig att sätta sig in i hur debatten tett sig från början hade hon förstått att det också varit våra intentioner.
Men det är svårt att debattera mot en generalkonsul som vill eliminera åsikter och förminska motparten genom att hävda att hon fått sina uppdrag för att hon är kvinna och invandrare. När Pekgul inte med ett ord nämner konsulns bristande omdöme kan jag bara tolka det på ett sätt. Att S-kvinnorna och Nalin Pekgul bytt fot i jämställdhetsfrågan.
Nu när diskussionerna blivit så intensiva vill jag inbjuda Ingmar Karlsson till en debatt för att diskutera den kurdiska frågan. Om intresse finns kan Karlsson skicka ett mail till gulan@liberal.se med datum och tider så ordnar jag lokal.
Läs även Serhat Darans artikel på Beyan. Sakine, Per Svensson, kulturchef på Expressen, om Karlsson-historien. Rakel Chukri, En kränkt man, i Sydsvenskan, Jonathan, Ashna
Läs även andra inressanta åsikter om S-kvinnorna, Nalin Pekgul, Turkiet, yttrandefrihet, jämställdhet
onsdag 3 september 2008
Ang. inslaget på kulturnyheterna
Ikväll sändes inslaget på kulturnyheterna och i ärlighetens namn var det inte så nyanserat. Därför kan det vara på sin plats med ett förtydligande.
1. Ingmar Karlsson får skriva hur många böcker han vill.
2. Ingmar Karlsson måste tåla kritik och acceptera att i Sverige råder yttrandefrihet.
3. Ingmar Karlsson har som toppdiplomat gått långt över gränsen för vad som är förenligt med uppdraget när han försöker tysta sina kritiker.
4. UD:s politiska ledning bör formellt markera för Ingmar Karlsson det oacceptabla i hans agerande.
5. Jag ser ingen anledning till att be Ingmar Karlsson om ursäkt för att jag haft åsikter.
1. Ingmar Karlsson får skriva hur många böcker han vill.
2. Ingmar Karlsson måste tåla kritik och acceptera att i Sverige råder yttrandefrihet.
3. Ingmar Karlsson har som toppdiplomat gått långt över gränsen för vad som är förenligt med uppdraget när han försöker tysta sina kritiker.
4. UD:s politiska ledning bör formellt markera för Ingmar Karlsson det oacceptabla i hans agerande.
5. Jag ser ingen anledning till att be Ingmar Karlsson om ursäkt för att jag haft åsikter.
Dilsa svarar sina kritiker
Kort uppdatering om cirkusen som pågått i ett par dagar nu med generalkonsuln Ingmar Karlsson.
Igår sa Karlsson i en intervju på SR- Jönköping att Dilsa Demirbag-Sten fått sina uppdrag för att hon är invandrare och kvinna, läs Expressen. Det hela har gått helt över styr. Hans uppdragsgivare UD borde rimligen agera. Kan vi ha topptjänstemän som brister så grovt i omdöme och häver ur sig vad som helst?
I brevet till Cecilia Malmström kräver Karlsson att:
Inte nog med att han vill eliminera mina åsikter utan han kräver en ursäkt av mig också. Det märks att alla åren i Mellanöstern färgat Karlssons syn på yttrandefrihet.
Det hela började som sagt med att Dilsa recenserade Karlssons bok "Kurdistan - landet som icke är" på Expressen Kultur. Detta upprörde Mustafa Can och han svarade henne på DN-Kultur och idag svarar Dilsa både Karlson och Can på Expressen Kultur. Läs även Fredriks artikel från igår.
Gårdagens publiceringar
Dagens Media
SR Jönköping med Karlsson och Dilsa(knappt 13 min in) - detta program rekomenderas varmt för den som vill se hur Karlsson hanterar debatten.
Bloggar; Sakine, Jonathan, Fredrik, Gurgin. Özz
Läs även andra intressanta åsikter om Ingmar Karlsson, Dilsa Demirbag-Sten, demokrati, Yttrandefirhet, Expressen
Igår sa Karlsson i en intervju på SR- Jönköping att Dilsa Demirbag-Sten fått sina uppdrag för att hon är invandrare och kvinna, läs Expressen. Det hela har gått helt över styr. Hans uppdragsgivare UD borde rimligen agera. Kan vi ha topptjänstemän som brister så grovt i omdöme och häver ur sig vad som helst?
I brevet till Cecilia Malmström kräver Karlsson att:
"Folkpartister var en faktor jag inte räknat med men denna kan lämpligen elimineras om partiets ledning sätter ett stopp för den kampanj ordföranden i Liberal Mångfald bedriver mot mig genom att hon beordras att be mig om ursäkt på sin blogg".
Inte nog med att han vill eliminera mina åsikter utan han kräver en ursäkt av mig också. Det märks att alla åren i Mellanöstern färgat Karlssons syn på yttrandefrihet.
Det hela började som sagt med att Dilsa recenserade Karlssons bok "Kurdistan - landet som icke är" på Expressen Kultur. Detta upprörde Mustafa Can och han svarade henne på DN-Kultur och idag svarar Dilsa både Karlson och Can på Expressen Kultur. Läs även Fredriks artikel från igår.
Gårdagens publiceringar
Dagens Media
SR Jönköping med Karlsson och Dilsa(knappt 13 min in) - detta program rekomenderas varmt för den som vill se hur Karlsson hanterar debatten.
Bloggar; Sakine, Jonathan, Fredrik, Gurgin. Özz
Läs även andra intressanta åsikter om Ingmar Karlsson, Dilsa Demirbag-Sten, demokrati, Yttrandefirhet, Expressen
tisdag 2 september 2008
Karlssons brev till Cecilia Malmström!
Nedan kan den intresserade läsa Ingmar Karlssons brev till Cecilia Malmström.
Dilsa Demirbag Stens, Liberal Mångfalds och Expressens förlorade heder
Bästa Cecilia,
Den 15 oktober 2004 arrangerade folkpartiet under Din ledning en konferens i riksdagen under rubriken Turkiet behövs i EU, dit jag var inbjuden som talare. Från Ditt inledningsanförande citerar jag:
”EU behöver Turkiet och Turkiet behöver EU. Argumenten mot ett turkiskt medlemskap i EU är många. Jag tycker inget av dem är hållbart men Ingmar Karlsson kommer att tala mer om detta sedan.”
Seminariet var mycket välbesökt men jag noterade då att flera av Dina partikamrater som ofta haft synpunkter på Turkiet och som jag därför trodde skulle delta saknades. Det var kanske ett tecken på att de redan då fronderade mot Dig och folkpartiets turkietpolitik. Sedan dess har detta skett alltmer öppet men indirekt med mig som måltavla genom attacker mot min bok Europa och turken som förra året fick Sydsvenska Dagbladets europapris. Dessa attacker har de senaste veckorna intensifierats genom en hetskampanj i bloggosfären och i vissa media som betecknar sig som liberala med Expressen i spetsen.
Bakom denna står bland andra två av folkpartiets påläggskalvar, ordföranden i Liberal Mångfald Gulan Avci och hennes make, riksdagsmannen och före detta ordföranden i Liberala Ungdomsförbundet Fredrik Malm som de senaste veckorna försökt mobilisera svenska kurder i en kampanj mot mig, då även personer som känner mig väl. Jag finner det noterbart att det är just Jan Björklunds ersättare som ägnar sig åt mobbning.
Låt mig ge Dig en kort bakgrund.
Jag har kunnat glädja mig åt ett mycket fint mottagande av min nya bok Kurdistan – landet som icke är, som redan den första recensionsdagen uppmärksammades i mycket positiva ordalag av Carl Rudbeck i DN, Annika Ström Melin i SvD och Per Wirtén i Sydsvenska Dagbladet samt i en rad större landsortstidningar.
Mottagandet påminde om det som Europa och turken fick även på så sätt att boken helt sågades som "ett fuskverk" av den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten i Expressen. Förra året höll hon på att "bli galen" därför att jag avfärdat hela kurdfrågan på två rader. Ett av de åtta kapitlen i boken handlade om just denna fråga.
Demirbag Sten har tre bevis för att boken är ett fuskverk. Det första är ett korrekturfel på sidan 157. Det andra är att jag visar mitt förakt för kurder och framställer dem som obildade vildar eftersom jag helt förbigår att nämna viktiga kurdiska personligheter som Yitzhak Mordechai, som en tid var israelisk försvarsminister, och Iraks nuvarande president Talabani. Jag har bett förlaget skicka Dig boken och där kan Du se att avsnittet om de kurdiska judarna framför allt handlar om just Mordechai och att Talabani förekommer 19 (nitton!) gånger i personregistret. Jag lärde för övrigt känna honom väl under mina år i Damaskus i början av 80-talet då jag regelbundet träffade honom i hans syriska exil.
Liksom i förra årets utfall mot mig förvränger hon vidare helt vad jag skrev i en artikel i Göteborgsposten 1982 (!) och försöker på så sätt få mig att framstå som främlingsfientlig i största allmänhet och därmed också totalt ointresserad av Turkiets etniska och religiösa minoriteter. Sanningen är att generalkonsulatet under de sju år som jag varit här inte bara prioriterat just dessa frågor utan även bedrivit ett internationellt uppmärksammat pionjärarbete på detta område.
Jag skall bara ge några exempel. Som de första har vi uppmärksammat romernas situation i Turkiet med två internationella konferenser med deltagande av världens två främsta experter på detta område, professor Thomas Acton från University of Greenwich och professor Ian Hancock från University of Texas. Dessa resulterade i en akademisk publikation på engelska.
Vi har haft ett mycket gott och nära samarbete med framför allt Assyriska Riksförbundet, vilket Din riksdagkollega Yilmaz Kerimo kan intyga. Även här har vi haft en unik internationell konferens om assyrier/syrianernas kyrkospråk, arameiska, och de moderna varianter av detta som i dag talas i Irak, Turkiet, Iran och i diasporan i Europa. Snart utkommer en akademisk publikation och konferensen uppmärksammades bland annat med en längre artikel på Frankfurter Allgemeines kultursida som ett unikt projekt.
När den turkiska regeringen i maj 2005 förbjöd en konferens om det armeniska folkmordet uppmärksammade vi samma månad med en konferens den tragedi "seyfo" som drabbade assyrier och syrianer. Även denna var den första i sitt slag. Vi har också för att bara ta ett ytterligare exempel arrangerat en utställning med katalog om den syrisk-ortodoxa kyrkan och assyrisk/syriansk kultur som visades på flera platser i Sverige med som sig bör invigning i Södertälje.
Jag har visat ett totalt ointresse för kurderna enligt Demirbag Sten. Jag har varit engagerad i denna fråga i 45 år, ett engagemang som startade med att jag 1963 delade kök med en kurd från Irak i en studentkorridor i Din hemstad. Den första promemorian någonsin om den kurdiska frågan i UDs arkiv dateras hösten 1974 och är skriven av mig. Jag har rest över de kurdiska områdena genom åren och har träffat många kurdiska ledare inklusive PKK-ledaren Öcalan (se nedan).
Låt mig bara ge några exempel på vad vi gjort. 2003 arrangerade vi i Istanbul den första internationella konferensen om hedersmord, således ett år före Mona Sahlins stora konferens i Stockholm. Bland de deltagare jag bjudit in återfanns ingen mindre än just Dilsa Demirbag Sten och hon bidrog också med ett "paper" som inte bara finns med i den bok som vi publicerat på engelska och turkiska utan som hon också stoltserar med i sin korta bibliografi!
Jag har sedan dess träffat henne en gång, i januari 2006 då jag fick hennes bok Stamtavlor som nu pryder mitt bibliotek med en mycket vänlig dedikation. Under den lunch som jag och min hustru bjöd henne på redogjorde jag för våra kurdiska projekt och hon talade om sina planer på att skriva en bok om Turkiet. Hon sade sig dock inse att hennes kunskaper kanske inte var så goda. Därför hade hon rest dit för två veckors studier på plats. Jag ser fram mot denna bok med stor förväntan om nu projektet blev av.
Vi var bland de första som stödde den nu mycket livaktiga kvinnoorganisationen KAMER i Diyarbakir, ett projekt som sedan blev så stort att det togs över av Sida och nu omfattar 23 lokala kvinnocentra i östra och sydöstra Turkiet.
Vi har alltid haft ett mycket gott samarbete med den kurdiska kulturstiftelsen i Stockholm. 2004 bistod vi dem i deras Sida-stödda projekt att distribuera 29 kurdiska, svenska och internationella barnbokstitlar genom kurdiska föreningar i östra och sydöstra Turkiet. I oktober 2006 invigde jag tillsammans med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, ett barnkulturcentrum i Diyarbakir, ett projekt som initierats av samma kulturstiftelse, där kurdiska barn sedan snart två år kan läsa om Pippi och Alfons Åberg med flera på de båda kurdiska språken zazaki och kurmandji.
Detta projekt har hotats genom att en organistion KOMAK, stödd av Avci och Malm missbrukat svenska biståndsmedel. Organisationen i fråga fick av Palmecentret drygt 200 000 kronor för att sprida svenska barnböcker på kurdiska. Uppgifter spreds i svenska media att de fastnat i den turkiska tullen. De nådde inte dit utan stannade hos speditören av den anledningen att KOMAK vägrade att fylla i de enkla dokument som behövs för varje import. Ambassadör Christer Asp lade ner mycken möda på att lösa frågan men KOMAK vägrade samarbeta. I stället anklagades han i svenska media för att vara en ”makaber person”. När de enkla formaliteter som krävs för införsel till sist var avklarade kom böckerna in utan problem.
KOMAK hade då fräckheten att i ett pressmeddelande komma med den ”glädjande nyheten” att böckerna släppts genom deras insatser och inte den svenska ambassadens. I stället attackeras Christer Asp på nytt: ”Vi har lagt ner stora resurser på att få detta till stånd. Vi har upplevt påtryckningar som haft för avsikt att hindra oss från att fullborda projektet. De som har kommit med dessa anklagelser har varit dåligt insatta i ärendet.”
Inte nog med detta. I februari i år kunde jag till min förvåning läsa att denna organisation fått utmärkelsen Årets kurd för sin kamp att ge kurdiska barn i Turkiet möjligheter att läsa om Pippi på kurdiska. Då hade biblioteket med Astrid Lindgrens namn varit öppet i nästan två år och i samband med öppnandet kunde kurdiska barn i en vecka leka i ett stort Pippitält som var uppställt i rådhuset i Diyarbakir!
Inte nog med detta. Prisutdelare var ingen mindre är arbetsmarknadsminister Littorin som därmed legitimerade detta missbruk med biståndsmedel. Att ett svenskt statsråd stöder ett projekt som helt uppenbart var en provokation är ju ett direkt brott mot regeringens turkietpolitik och utgör inte bara ett hot mot den kurdiska kulturstiftelsens och generalkonsulatets verksamhet utan också mot de små nystartade kurdiska förlagen för vilka gratisutdelning av böcker är ett direkt hot. Jag har för flera månader sedan påtalat detta för den utrikespolitiska samordnaren i statsrådsberedningen Nicola Clase och för UDs ledning utan att få någon som helst reaktion. Jag skulle uppskatta om Du kunde ge mig en förklaring till Littorins agerande.
Nu stöder vi ett nytt kurdiskt förlag i Diyarbakir som startats av den kurdiske poeten Lal Lales som bland annat planerar att ge ut svenska klassiker på kurmandji. Den 8 december 2007 hade vi på generalkonsulatet en gemensam uppläsning på kurmandji med armeniska, kurdiska och turkiska författare vilket också var det första evenemanget av detta slag. Nyligen nämnde den stora turkiska dagstidningen Radikal att ett kurdiskt förlag givit ut fyra utländska författare på kurmandji, nämligen Cervantes, Nietzsche, Dostojevski och Ingmar Karlsson (Islam och Europa).
Den 17 februari 2007 arrangerade vi en annan unik och mycket uppmärksammad konferens på kurmandji om Mehmed Uzuns författarskap med Yasar Kemal som huvudtalare på Bilgi-universitetet i Istanbul, vilket blev Mehmed Uzuns sista framträdande innan han gick bort alltför tidigt. Jag har känt honom sedan 1982 då han kom som flykting till Damaskus.
Hans begravning i Diyarbakir i oktober förra året blev en väldig och värdig manifestation för det kurdiska språket och för kurdisk kultur. Jag var där både som personlig vän och som representant för Svenska PEN och behandlades tillsammans med författaren Yasar Kemal och ordföranden för det kurdiska partiet DTP, Ahmet Türk, som hedersgäst. Min rapport till Svenska PEN är nu tryckt på sista sidan i Mehmeds självbiografi Själens regnbåge som i dagarna kommit ut på Ordfronts förlag.
Om Dilsa Demirbag Sten verkligen intresserar sig för den kurdiska problematiken borde hon ju känna till denna verksamhet.
Jag skulle kunna räkna upp en rad andra aktiviteter i östra och sydöstra Turkiet. Mitt sista projekt i Turkiet och som diplomat har också en kurdisk anknytning och kommer att äga rum i oktober i Tunceli i samarbete med den alevitiska kulturföreningen i Stockholm.
Vår verksamhet är väl känd och uppskattad av alla kurdiska organisationer i Sverige med undantag för de kurder som sympatiserar med PKK och de som betecknar sig som liberaler och som är aktiva medlemmar i folkpartiet.
För dem är uppenbarligen Dilsa Demirbag Sten en ikon och hennes sätt att föra debatt ett föredöme. Under åberopande av hennes så kallade recension av min bok som den annars så måttfulla Annika Ström Melin kallat "en spya som får mig att må fysiskt illa" har en hatkampanj satts i gång mot mig iscensatt av Sakine Madon som var kandidat för folkpartiet i senaste valet och som suttit i styrelsen för liberala Studentförbundet samt Gulan Avci sekunderad av sin make. (Annika Ström Melins kommentar och Demirbag Stens "recension" kan Du läsa på http://www.annikastrommelin.se/)
Sakine Madon avfärdar på sin blogg Annika Ström Melins illamående i hånfulla ordalag och samtidigt som hon medger att hon inte läst boken betecknar hon Carl Rudbecks och Annika Ström Melins bedömning av den som objektiv med orden "vilket jävla skämt". En läsare av hennes blogg som tycker att hon rimligen borde läsa boken och skapa sig en egen bild innan hon yttrar sig avfärdas med kommentaren "återkom med argument. Dravel raderas", detta skrivet av en folkpartistisk riksdagskandidat som efter att ha varit debattredaktör på Expressen nu är ledarskribent på denna tidning.
Även Avci skriver på sin blogg att hon inte läst boken men ändå vet att den är full av sakfel. Hon varnar för att jag efter min pensionering kommer att resa runt i Sverige som en turkisk propagandist. Det är viktigt att jag inte får stå oemotsagd, en direkt uppmaning till den pöbel som nu attackerar mig i cyberrymden att störa min argumentering för regeringens politik i fråga om ett turkiskt EU-medlemskap.
Mobiliseringen pågår. På bloggar utpekas jag under åberopande av Demirbag Sten och Avcis blogg som ”köpt av den turkiska staten, fascist, mentalt störd och en person som någon borde ta hand om”, så öppna hot mot min personliga säkerhet att kurdiska vänner manar mig till försiktighet.
I denna kampanj mot ett turkiskt EU-medlemskap har Avci en allierad i Sverigedemokraterna som ju gjort ett nej till Turkiet till sin huvudfråga i det kommande europavalet. Det finns även andra kopplingar mellan dessa folkpartistiska påläggskalvar och Sverigedemokraterna. Annika Ström Melin skriver att attackerna mot mig bara kan tolkas som att de som ligger bakom dem förespråkar ett etniskt definierat Storkurdistan. Sverigedemokraternas pressekreterare Mikael Kinnunen ser i sin blogg Gulan Avci som en meningsfrände och konstaterar att Liberal Mångfald och Sverigedemokraterna strävar mot samma mål. "Sverige åt svenskarna, Kurdistan åt kurderna".
Liksom Demirbag Sten ironiserar Avci över att min bok också kommer ut på turkiska och båda tycks se det som ett ytterligare bevis för att jag är en turkisk propagandist. Hon frågar sig också vad boken skall heta eftersom orden kurd och Kurdistan enligt henne skulle vara förbjudna. Den heter Kürdistan – Olmayan Ülke¨.
De båda har således ingen aning om vad som hänt i Turkiet under senare år och deras verkliga engagemang för kurderna måste därför ifrågasättas. Jag kan inte undgå intrycket att båda liksom Malm närmast med fasa ser på alla tecken på förändringar till det bättre för kurderna i Turkiet, vilket skulle undergräva deras politiska profil som självutnämnda företrädare för kurdernas sak. Detta tycks vara viktigare än omtanken om kurderna i Turkiet.
Jag har också på Sverigedemokraternas hemsida noterat att Dilsa Demirbag Sten tycks vara deras favoritinvandrare eftersom hon också ger uttryck för inställningen att turkar och araber är ett pack och islam en förfärlig religion.
Vad får en person att på detta sätt begå ett intellektuellt och moraliskt hederssjälvmord? En förklaring kan möjligen vara att hon trodde att boken bara skulle recenseras i Expressen och att hon var förvissad över att jag i den anda som tycks råda där inte skulle få gå i svaromål. Med den prestige som hennes medlemskap i Röda Korsets, Svenska Institutets, Riksteaterns och den nybildade grönliberala tankesmedjan FORES styrelser och kanske inte minst den makt som rollen som ledamot i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter ger henne skulle jag därmed tystas som debattör och författare.
Jag nämnde inledningsvis att jag träffat Öcalan. Detta skedde i Damaskus 1982 då delar av PKKs centralkommitté försökte skaffa sig en bas i Sverige genom att söka asyl på felaktiga grunder. När jag gjorde svenska myndigheter uppmärksamma på detta blev jag personligen hotad av denne man som varnade mig för att jag skulle bli stämplad som det kurdiska folkets fiende. Föga anade jag då att jag 26 år senare på nytt skulle få denna stämpel i en kampanj som blåsts upp i Expressen av en skribent som betecknar sig som liberal och av personer med centrala roller i folkpartiet och som på nytt gör att jag känner min personliga säkerhet hotad.
Historien går också igen på ett annat sätt. När mina första böcker Gud med oss - religion och politik i Mellanöstern (1986) och De obotfärdigas förhinder – myter i kampen om Palestina (1987) kom ut fick även de mycket positiva recensioner i alla större tidningar med ett undantag, Expressen. Den tidens Dilsa Demirbag Sten hette Jackie Jakubowski. Den första boken som fick det sammanfattande omdömet (se min hemsida www.abisf.com) att den var oundgänglig om man ville förstå det komplicerade skeendet i Mellanöstern avfärdades av Jakobowski med att jag var "en svensk diplomat i arabpropagandans tjänst" och att "min omtanke om Israel var falsk". Den andra som var en plädering för en tvåstatslösning av palestinakonflikten betecknades av samme Jakubowski i Expressen som ”trams om Mellanöstern” medan lovorden var många i övrig press. I Svenska Dagbladet skrev till exempel Sture Linnér att det var en ”särdeles viktig bok, både brännande aktuell och av bestående värde, rik på relevanta fakta och präglad av skarpsyn och oväld”.
Jakubowski har inte varit ensam om att hävda att jag egentligen inte menar vad jag skriver utan att jag innerst inne är antisemit. Inte bara Per Ahlmark utan många andra ledande folkpartister har genom åren använt sig av denna infama liberala debattmetod
Nu när jag inom kort slutar som generalkonsul i Istanbul för att i stället bli ”generalkonsult” på det nybildade Centrum för Mellanösternstudier på universitetet i Lund har jag tänkt ägna mig åt folkbildande verksamhet inte minst när det gäller Turkiet och EU och för att öka kunskaperna om det mångkulturella Sverige. Min bok Korset och halvmånen – en bok om de religiösa minoriteterna i Mellanöstern och Sverige som blivit ett standardverk är uppenbarligen helt okänd för ordföranden för Liberal Mångfald som i stället funnit en meningsfrände i Sverigedemokraterna.
Jag har utgått från att jag då kommer att störas av de senare. Folkpartister var en faktor jag inte räknat med men denna kan lämpligen elimineras om partiets ledning sätter ett stopp för den kampanj ordföranden i Liberal Mångfald bedriver mot mig genom att hon beordras att be mig om ursäkt på sin blogg.
Med vänliga hälsningar
Ingmar Karlsson
Dilsa Demirbag Stens, Liberal Mångfalds och Expressens förlorade heder
Bästa Cecilia,
Den 15 oktober 2004 arrangerade folkpartiet under Din ledning en konferens i riksdagen under rubriken Turkiet behövs i EU, dit jag var inbjuden som talare. Från Ditt inledningsanförande citerar jag:
”EU behöver Turkiet och Turkiet behöver EU. Argumenten mot ett turkiskt medlemskap i EU är många. Jag tycker inget av dem är hållbart men Ingmar Karlsson kommer att tala mer om detta sedan.”
Seminariet var mycket välbesökt men jag noterade då att flera av Dina partikamrater som ofta haft synpunkter på Turkiet och som jag därför trodde skulle delta saknades. Det var kanske ett tecken på att de redan då fronderade mot Dig och folkpartiets turkietpolitik. Sedan dess har detta skett alltmer öppet men indirekt med mig som måltavla genom attacker mot min bok Europa och turken som förra året fick Sydsvenska Dagbladets europapris. Dessa attacker har de senaste veckorna intensifierats genom en hetskampanj i bloggosfären och i vissa media som betecknar sig som liberala med Expressen i spetsen.
Bakom denna står bland andra två av folkpartiets påläggskalvar, ordföranden i Liberal Mångfald Gulan Avci och hennes make, riksdagsmannen och före detta ordföranden i Liberala Ungdomsförbundet Fredrik Malm som de senaste veckorna försökt mobilisera svenska kurder i en kampanj mot mig, då även personer som känner mig väl. Jag finner det noterbart att det är just Jan Björklunds ersättare som ägnar sig åt mobbning.
Låt mig ge Dig en kort bakgrund.
Jag har kunnat glädja mig åt ett mycket fint mottagande av min nya bok Kurdistan – landet som icke är, som redan den första recensionsdagen uppmärksammades i mycket positiva ordalag av Carl Rudbeck i DN, Annika Ström Melin i SvD och Per Wirtén i Sydsvenska Dagbladet samt i en rad större landsortstidningar.
Mottagandet påminde om det som Europa och turken fick även på så sätt att boken helt sågades som "ett fuskverk" av den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten i Expressen. Förra året höll hon på att "bli galen" därför att jag avfärdat hela kurdfrågan på två rader. Ett av de åtta kapitlen i boken handlade om just denna fråga.
Demirbag Sten har tre bevis för att boken är ett fuskverk. Det första är ett korrekturfel på sidan 157. Det andra är att jag visar mitt förakt för kurder och framställer dem som obildade vildar eftersom jag helt förbigår att nämna viktiga kurdiska personligheter som Yitzhak Mordechai, som en tid var israelisk försvarsminister, och Iraks nuvarande president Talabani. Jag har bett förlaget skicka Dig boken och där kan Du se att avsnittet om de kurdiska judarna framför allt handlar om just Mordechai och att Talabani förekommer 19 (nitton!) gånger i personregistret. Jag lärde för övrigt känna honom väl under mina år i Damaskus i början av 80-talet då jag regelbundet träffade honom i hans syriska exil.
Liksom i förra årets utfall mot mig förvränger hon vidare helt vad jag skrev i en artikel i Göteborgsposten 1982 (!) och försöker på så sätt få mig att framstå som främlingsfientlig i största allmänhet och därmed också totalt ointresserad av Turkiets etniska och religiösa minoriteter. Sanningen är att generalkonsulatet under de sju år som jag varit här inte bara prioriterat just dessa frågor utan även bedrivit ett internationellt uppmärksammat pionjärarbete på detta område.
Jag skall bara ge några exempel. Som de första har vi uppmärksammat romernas situation i Turkiet med två internationella konferenser med deltagande av världens två främsta experter på detta område, professor Thomas Acton från University of Greenwich och professor Ian Hancock från University of Texas. Dessa resulterade i en akademisk publikation på engelska.
Vi har haft ett mycket gott och nära samarbete med framför allt Assyriska Riksförbundet, vilket Din riksdagkollega Yilmaz Kerimo kan intyga. Även här har vi haft en unik internationell konferens om assyrier/syrianernas kyrkospråk, arameiska, och de moderna varianter av detta som i dag talas i Irak, Turkiet, Iran och i diasporan i Europa. Snart utkommer en akademisk publikation och konferensen uppmärksammades bland annat med en längre artikel på Frankfurter Allgemeines kultursida som ett unikt projekt.
När den turkiska regeringen i maj 2005 förbjöd en konferens om det armeniska folkmordet uppmärksammade vi samma månad med en konferens den tragedi "seyfo" som drabbade assyrier och syrianer. Även denna var den första i sitt slag. Vi har också för att bara ta ett ytterligare exempel arrangerat en utställning med katalog om den syrisk-ortodoxa kyrkan och assyrisk/syriansk kultur som visades på flera platser i Sverige med som sig bör invigning i Södertälje.
Jag har visat ett totalt ointresse för kurderna enligt Demirbag Sten. Jag har varit engagerad i denna fråga i 45 år, ett engagemang som startade med att jag 1963 delade kök med en kurd från Irak i en studentkorridor i Din hemstad. Den första promemorian någonsin om den kurdiska frågan i UDs arkiv dateras hösten 1974 och är skriven av mig. Jag har rest över de kurdiska områdena genom åren och har träffat många kurdiska ledare inklusive PKK-ledaren Öcalan (se nedan).
Låt mig bara ge några exempel på vad vi gjort. 2003 arrangerade vi i Istanbul den första internationella konferensen om hedersmord, således ett år före Mona Sahlins stora konferens i Stockholm. Bland de deltagare jag bjudit in återfanns ingen mindre än just Dilsa Demirbag Sten och hon bidrog också med ett "paper" som inte bara finns med i den bok som vi publicerat på engelska och turkiska utan som hon också stoltserar med i sin korta bibliografi!
Jag har sedan dess träffat henne en gång, i januari 2006 då jag fick hennes bok Stamtavlor som nu pryder mitt bibliotek med en mycket vänlig dedikation. Under den lunch som jag och min hustru bjöd henne på redogjorde jag för våra kurdiska projekt och hon talade om sina planer på att skriva en bok om Turkiet. Hon sade sig dock inse att hennes kunskaper kanske inte var så goda. Därför hade hon rest dit för två veckors studier på plats. Jag ser fram mot denna bok med stor förväntan om nu projektet blev av.
Vi var bland de första som stödde den nu mycket livaktiga kvinnoorganisationen KAMER i Diyarbakir, ett projekt som sedan blev så stort att det togs över av Sida och nu omfattar 23 lokala kvinnocentra i östra och sydöstra Turkiet.
Vi har alltid haft ett mycket gott samarbete med den kurdiska kulturstiftelsen i Stockholm. 2004 bistod vi dem i deras Sida-stödda projekt att distribuera 29 kurdiska, svenska och internationella barnbokstitlar genom kurdiska föreningar i östra och sydöstra Turkiet. I oktober 2006 invigde jag tillsammans med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, ett barnkulturcentrum i Diyarbakir, ett projekt som initierats av samma kulturstiftelse, där kurdiska barn sedan snart två år kan läsa om Pippi och Alfons Åberg med flera på de båda kurdiska språken zazaki och kurmandji.
Detta projekt har hotats genom att en organistion KOMAK, stödd av Avci och Malm missbrukat svenska biståndsmedel. Organisationen i fråga fick av Palmecentret drygt 200 000 kronor för att sprida svenska barnböcker på kurdiska. Uppgifter spreds i svenska media att de fastnat i den turkiska tullen. De nådde inte dit utan stannade hos speditören av den anledningen att KOMAK vägrade att fylla i de enkla dokument som behövs för varje import. Ambassadör Christer Asp lade ner mycken möda på att lösa frågan men KOMAK vägrade samarbeta. I stället anklagades han i svenska media för att vara en ”makaber person”. När de enkla formaliteter som krävs för införsel till sist var avklarade kom böckerna in utan problem.
KOMAK hade då fräckheten att i ett pressmeddelande komma med den ”glädjande nyheten” att böckerna släppts genom deras insatser och inte den svenska ambassadens. I stället attackeras Christer Asp på nytt: ”Vi har lagt ner stora resurser på att få detta till stånd. Vi har upplevt påtryckningar som haft för avsikt att hindra oss från att fullborda projektet. De som har kommit med dessa anklagelser har varit dåligt insatta i ärendet.”
Inte nog med detta. I februari i år kunde jag till min förvåning läsa att denna organisation fått utmärkelsen Årets kurd för sin kamp att ge kurdiska barn i Turkiet möjligheter att läsa om Pippi på kurdiska. Då hade biblioteket med Astrid Lindgrens namn varit öppet i nästan två år och i samband med öppnandet kunde kurdiska barn i en vecka leka i ett stort Pippitält som var uppställt i rådhuset i Diyarbakir!
Inte nog med detta. Prisutdelare var ingen mindre är arbetsmarknadsminister Littorin som därmed legitimerade detta missbruk med biståndsmedel. Att ett svenskt statsråd stöder ett projekt som helt uppenbart var en provokation är ju ett direkt brott mot regeringens turkietpolitik och utgör inte bara ett hot mot den kurdiska kulturstiftelsens och generalkonsulatets verksamhet utan också mot de små nystartade kurdiska förlagen för vilka gratisutdelning av böcker är ett direkt hot. Jag har för flera månader sedan påtalat detta för den utrikespolitiska samordnaren i statsrådsberedningen Nicola Clase och för UDs ledning utan att få någon som helst reaktion. Jag skulle uppskatta om Du kunde ge mig en förklaring till Littorins agerande.
Nu stöder vi ett nytt kurdiskt förlag i Diyarbakir som startats av den kurdiske poeten Lal Lales som bland annat planerar att ge ut svenska klassiker på kurmandji. Den 8 december 2007 hade vi på generalkonsulatet en gemensam uppläsning på kurmandji med armeniska, kurdiska och turkiska författare vilket också var det första evenemanget av detta slag. Nyligen nämnde den stora turkiska dagstidningen Radikal att ett kurdiskt förlag givit ut fyra utländska författare på kurmandji, nämligen Cervantes, Nietzsche, Dostojevski och Ingmar Karlsson (Islam och Europa).
Den 17 februari 2007 arrangerade vi en annan unik och mycket uppmärksammad konferens på kurmandji om Mehmed Uzuns författarskap med Yasar Kemal som huvudtalare på Bilgi-universitetet i Istanbul, vilket blev Mehmed Uzuns sista framträdande innan han gick bort alltför tidigt. Jag har känt honom sedan 1982 då han kom som flykting till Damaskus.
Hans begravning i Diyarbakir i oktober förra året blev en väldig och värdig manifestation för det kurdiska språket och för kurdisk kultur. Jag var där både som personlig vän och som representant för Svenska PEN och behandlades tillsammans med författaren Yasar Kemal och ordföranden för det kurdiska partiet DTP, Ahmet Türk, som hedersgäst. Min rapport till Svenska PEN är nu tryckt på sista sidan i Mehmeds självbiografi Själens regnbåge som i dagarna kommit ut på Ordfronts förlag.
Om Dilsa Demirbag Sten verkligen intresserar sig för den kurdiska problematiken borde hon ju känna till denna verksamhet.
Jag skulle kunna räkna upp en rad andra aktiviteter i östra och sydöstra Turkiet. Mitt sista projekt i Turkiet och som diplomat har också en kurdisk anknytning och kommer att äga rum i oktober i Tunceli i samarbete med den alevitiska kulturföreningen i Stockholm.
Vår verksamhet är väl känd och uppskattad av alla kurdiska organisationer i Sverige med undantag för de kurder som sympatiserar med PKK och de som betecknar sig som liberaler och som är aktiva medlemmar i folkpartiet.
För dem är uppenbarligen Dilsa Demirbag Sten en ikon och hennes sätt att föra debatt ett föredöme. Under åberopande av hennes så kallade recension av min bok som den annars så måttfulla Annika Ström Melin kallat "en spya som får mig att må fysiskt illa" har en hatkampanj satts i gång mot mig iscensatt av Sakine Madon som var kandidat för folkpartiet i senaste valet och som suttit i styrelsen för liberala Studentförbundet samt Gulan Avci sekunderad av sin make. (Annika Ström Melins kommentar och Demirbag Stens "recension" kan Du läsa på http://www.annikastrommelin.se/)
Sakine Madon avfärdar på sin blogg Annika Ström Melins illamående i hånfulla ordalag och samtidigt som hon medger att hon inte läst boken betecknar hon Carl Rudbecks och Annika Ström Melins bedömning av den som objektiv med orden "vilket jävla skämt". En läsare av hennes blogg som tycker att hon rimligen borde läsa boken och skapa sig en egen bild innan hon yttrar sig avfärdas med kommentaren "återkom med argument. Dravel raderas", detta skrivet av en folkpartistisk riksdagskandidat som efter att ha varit debattredaktör på Expressen nu är ledarskribent på denna tidning.
Även Avci skriver på sin blogg att hon inte läst boken men ändå vet att den är full av sakfel. Hon varnar för att jag efter min pensionering kommer att resa runt i Sverige som en turkisk propagandist. Det är viktigt att jag inte får stå oemotsagd, en direkt uppmaning till den pöbel som nu attackerar mig i cyberrymden att störa min argumentering för regeringens politik i fråga om ett turkiskt EU-medlemskap.
Mobiliseringen pågår. På bloggar utpekas jag under åberopande av Demirbag Sten och Avcis blogg som ”köpt av den turkiska staten, fascist, mentalt störd och en person som någon borde ta hand om”, så öppna hot mot min personliga säkerhet att kurdiska vänner manar mig till försiktighet.
I denna kampanj mot ett turkiskt EU-medlemskap har Avci en allierad i Sverigedemokraterna som ju gjort ett nej till Turkiet till sin huvudfråga i det kommande europavalet. Det finns även andra kopplingar mellan dessa folkpartistiska påläggskalvar och Sverigedemokraterna. Annika Ström Melin skriver att attackerna mot mig bara kan tolkas som att de som ligger bakom dem förespråkar ett etniskt definierat Storkurdistan. Sverigedemokraternas pressekreterare Mikael Kinnunen ser i sin blogg Gulan Avci som en meningsfrände och konstaterar att Liberal Mångfald och Sverigedemokraterna strävar mot samma mål. "Sverige åt svenskarna, Kurdistan åt kurderna".
Liksom Demirbag Sten ironiserar Avci över att min bok också kommer ut på turkiska och båda tycks se det som ett ytterligare bevis för att jag är en turkisk propagandist. Hon frågar sig också vad boken skall heta eftersom orden kurd och Kurdistan enligt henne skulle vara förbjudna. Den heter Kürdistan – Olmayan Ülke¨.
De båda har således ingen aning om vad som hänt i Turkiet under senare år och deras verkliga engagemang för kurderna måste därför ifrågasättas. Jag kan inte undgå intrycket att båda liksom Malm närmast med fasa ser på alla tecken på förändringar till det bättre för kurderna i Turkiet, vilket skulle undergräva deras politiska profil som självutnämnda företrädare för kurdernas sak. Detta tycks vara viktigare än omtanken om kurderna i Turkiet.
Jag har också på Sverigedemokraternas hemsida noterat att Dilsa Demirbag Sten tycks vara deras favoritinvandrare eftersom hon också ger uttryck för inställningen att turkar och araber är ett pack och islam en förfärlig religion.
Vad får en person att på detta sätt begå ett intellektuellt och moraliskt hederssjälvmord? En förklaring kan möjligen vara att hon trodde att boken bara skulle recenseras i Expressen och att hon var förvissad över att jag i den anda som tycks råda där inte skulle få gå i svaromål. Med den prestige som hennes medlemskap i Röda Korsets, Svenska Institutets, Riksteaterns och den nybildade grönliberala tankesmedjan FORES styrelser och kanske inte minst den makt som rollen som ledamot i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter ger henne skulle jag därmed tystas som debattör och författare.
Jag nämnde inledningsvis att jag träffat Öcalan. Detta skedde i Damaskus 1982 då delar av PKKs centralkommitté försökte skaffa sig en bas i Sverige genom att söka asyl på felaktiga grunder. När jag gjorde svenska myndigheter uppmärksamma på detta blev jag personligen hotad av denne man som varnade mig för att jag skulle bli stämplad som det kurdiska folkets fiende. Föga anade jag då att jag 26 år senare på nytt skulle få denna stämpel i en kampanj som blåsts upp i Expressen av en skribent som betecknar sig som liberal och av personer med centrala roller i folkpartiet och som på nytt gör att jag känner min personliga säkerhet hotad.
Historien går också igen på ett annat sätt. När mina första böcker Gud med oss - religion och politik i Mellanöstern (1986) och De obotfärdigas förhinder – myter i kampen om Palestina (1987) kom ut fick även de mycket positiva recensioner i alla större tidningar med ett undantag, Expressen. Den tidens Dilsa Demirbag Sten hette Jackie Jakubowski. Den första boken som fick det sammanfattande omdömet (se min hemsida www.abisf.com) att den var oundgänglig om man ville förstå det komplicerade skeendet i Mellanöstern avfärdades av Jakobowski med att jag var "en svensk diplomat i arabpropagandans tjänst" och att "min omtanke om Israel var falsk". Den andra som var en plädering för en tvåstatslösning av palestinakonflikten betecknades av samme Jakubowski i Expressen som ”trams om Mellanöstern” medan lovorden var många i övrig press. I Svenska Dagbladet skrev till exempel Sture Linnér att det var en ”särdeles viktig bok, både brännande aktuell och av bestående värde, rik på relevanta fakta och präglad av skarpsyn och oväld”.
Jakubowski har inte varit ensam om att hävda att jag egentligen inte menar vad jag skriver utan att jag innerst inne är antisemit. Inte bara Per Ahlmark utan många andra ledande folkpartister har genom åren använt sig av denna infama liberala debattmetod
Nu när jag inom kort slutar som generalkonsul i Istanbul för att i stället bli ”generalkonsult” på det nybildade Centrum för Mellanösternstudier på universitetet i Lund har jag tänkt ägna mig åt folkbildande verksamhet inte minst när det gäller Turkiet och EU och för att öka kunskaperna om det mångkulturella Sverige. Min bok Korset och halvmånen – en bok om de religiösa minoriteterna i Mellanöstern och Sverige som blivit ett standardverk är uppenbarligen helt okänd för ordföranden för Liberal Mångfald som i stället funnit en meningsfrände i Sverigedemokraterna.
Jag har utgått från att jag då kommer att störas av de senare. Folkpartister var en faktor jag inte räknat med men denna kan lämpligen elimineras om partiets ledning sätter ett stopp för den kampanj ordföranden i Liberal Mångfald bedriver mot mig genom att hon beordras att be mig om ursäkt på sin blogg.
Med vänliga hälsningar
Ingmar Karlsson
Karlsson på toket!
Ingmar Karlssons bok, ”Kurdistan, landet som icke är” har blivit föremål för en het debatt. Jag skrev ett inlägg i förra veckan (läs och begrunda) inte om boken i sig, utan ett seminarium som Karlsson och jag deltog i för några år sedan. Detta har fått honom att bli flyförbannad. Han anklagar mig för att driva hatkampanj mot honom i bloggosfären och kräver att jag ska be honom om ursäkt på min blogg. Jag tar allt i turordning.
Det hela började som sagt med ett kort och ganska harmlöst inlägg från mig. I lördags fick både jag, Sakine och Dilsa veta av Mustafa Can via DN- Kultur att vi är (mer eller mindre) galna kurdnationalister som med tiden i exil helt tappat kontakten med verkligheten och låtit våra föräldrars berättelser om förtrycket skapa en idealiserande myt om ”frihetskampen”. Det är märkligt att Can tillskriver mig saker utan att ha belägg för sina påståenden.
Jag har aldrig sagt att Turkiet inte får bli medlem i EU, utan att Turkiet ännu inte är moget eftersom de inte uppfyllt de kriterier som krävts av dem.
Vidare får jag veta att Ingmar Karlsson i ett sjusidor långt mail till Europaminister, Cecilia Malmström (fp) i upprörd ton på allvar hävdar att jag varit hjärnan bakom en så kallad mobbkampanj mot honom, han skriver vidare att jag i denna kampanj har en allierad i Sverigedemokraterna och att folkpartiledningen bör se till att mina åsikter ”elimineras” genom att partiet sätter stopp för mig att ha åsikter vilket Ingmar Karlsson kallar för folkpartifaktorn.
Jag häpnar. En toppdiplomat som å ena sidan vill tysta det fria ordet och å anda sidan vill att skribenter och politiker (Sakine, Dilsa, Fredrik och Gulan) ska tystas ner så länge våra åsikter inte stämmer överens med Karlssons egna.
Jag ser ingen anledning till att be honom om ursäkt eftersom att jag inte deltagit i någon sådan kampanj punkt.
Läs även Sakines blogg. Intervju med Dilsa och Karlsson och Fredriks utmärkta artikel på Expressen Kultur. Läs även artikeln i Dagens Media
Idag blev jag intervjuad av SVT-Kultur, inslaget skulle ha sänts kl 19 i SVT1 men skjöts upp till i morgon kväll, detta med anledning av en känd jazzmusikers bortgång.
Läs även andra intressanta åsikter om Dilsa Demirbag-Sten, folkpartiet, Fredrik Malm, Ingmar Karlsson, Sakine Madon, Turkiet
Det hela började som sagt med ett kort och ganska harmlöst inlägg från mig. I lördags fick både jag, Sakine och Dilsa veta av Mustafa Can via DN- Kultur att vi är (mer eller mindre) galna kurdnationalister som med tiden i exil helt tappat kontakten med verkligheten och låtit våra föräldrars berättelser om förtrycket skapa en idealiserande myt om ”frihetskampen”. Det är märkligt att Can tillskriver mig saker utan att ha belägg för sina påståenden.
Jag har aldrig sagt att Turkiet inte får bli medlem i EU, utan att Turkiet ännu inte är moget eftersom de inte uppfyllt de kriterier som krävts av dem.
Vidare får jag veta att Ingmar Karlsson i ett sjusidor långt mail till Europaminister, Cecilia Malmström (fp) i upprörd ton på allvar hävdar att jag varit hjärnan bakom en så kallad mobbkampanj mot honom, han skriver vidare att jag i denna kampanj har en allierad i Sverigedemokraterna och att folkpartiledningen bör se till att mina åsikter ”elimineras” genom att partiet sätter stopp för mig att ha åsikter vilket Ingmar Karlsson kallar för folkpartifaktorn.
Jag häpnar. En toppdiplomat som å ena sidan vill tysta det fria ordet och å anda sidan vill att skribenter och politiker (Sakine, Dilsa, Fredrik och Gulan) ska tystas ner så länge våra åsikter inte stämmer överens med Karlssons egna.
Jag ser ingen anledning till att be honom om ursäkt eftersom att jag inte deltagit i någon sådan kampanj punkt.
Läs även Sakines blogg. Intervju med Dilsa och Karlsson och Fredriks utmärkta artikel på Expressen Kultur. Läs även artikeln i Dagens Media
Idag blev jag intervjuad av SVT-Kultur, inslaget skulle ha sänts kl 19 i SVT1 men skjöts upp till i morgon kväll, detta med anledning av en känd jazzmusikers bortgång.
Läs även andra intressanta åsikter om Dilsa Demirbag-Sten, folkpartiet, Fredrik Malm, Ingmar Karlsson, Sakine Madon, Turkiet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
