Karlssons brev till Cecilia Malmström!

Nedan kan den intresserade läsa Ingmar Karlssons brev till Cecilia Malmström.

Dilsa Demirbag Stens, Liberal Mångfalds och Expressens förlorade heder

Bästa Cecilia,

Den 15 oktober 2004 arrangerade folkpartiet under Din ledning en konferens i riksdagen under rubriken Turkiet behövs i EU, dit jag var inbjuden som talare. Från Ditt inledningsanförande citerar jag:

”EU behöver Turkiet och Turkiet behöver EU. Argumenten mot ett turkiskt medlemskap i EU är många. Jag tycker inget av dem är hållbart men Ingmar Karlsson kommer att tala mer om detta sedan.”

Seminariet var mycket välbesökt men jag noterade då att flera av Dina partikamrater som ofta haft synpunkter på Turkiet och som jag därför trodde skulle delta saknades. Det var kanske ett tecken på att de redan då fronderade mot Dig och folkpartiets turkietpolitik. Sedan dess har detta skett alltmer öppet men indirekt med mig som måltavla genom attacker mot min bok Europa och turken som förra året fick Sydsvenska Dagbladets europapris. Dessa attacker har de senaste veckorna intensifierats genom en hetskampanj i bloggosfären och i vissa media som betecknar sig som liberala med Expressen i spetsen.

Bakom denna står bland andra två av folkpartiets påläggskalvar, ordföranden i Liberal Mångfald Gulan Avci och hennes make, riksdagsmannen och före detta ordföranden i Liberala Ungdomsförbundet Fredrik Malm som de senaste veckorna försökt mobilisera svenska kurder i en kampanj mot mig, då även personer som känner mig väl. Jag finner det noterbart att det är just Jan Björklunds ersättare som ägnar sig åt mobbning.

Låt mig ge Dig en kort bakgrund.

Jag har kunnat glädja mig åt ett mycket fint mottagande av min nya bok Kurdistan – landet som icke är, som redan den första recensionsdagen uppmärksammades i mycket positiva ordalag av Carl Rudbeck i DN, Annika Ström Melin i SvD och Per Wirtén i Sydsvenska Dagbladet samt i en rad större landsortstidningar.

Mottagandet påminde om det som Europa och turken fick även på så sätt att boken helt sågades som "ett fuskverk" av den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten i Expressen. Förra året höll hon på att "bli galen" därför att jag avfärdat hela kurdfrågan på två rader. Ett av de åtta kapitlen i boken handlade om just denna fråga.

Demirbag Sten har tre bevis för att boken är ett fuskverk. Det första är ett korrekturfel på sidan 157. Det andra är att jag visar mitt förakt för kurder och framställer dem som obildade vildar eftersom jag helt förbigår att nämna viktiga kurdiska personligheter som Yitzhak Mordechai, som en tid var israelisk försvarsminister, och Iraks nuvarande president Talabani. Jag har bett förlaget skicka Dig boken och där kan Du se att avsnittet om de kurdiska judarna framför allt handlar om just Mordechai och att Talabani förekommer 19 (nitton!) gånger i personregistret. Jag lärde för övrigt känna honom väl under mina år i Damaskus i början av 80-talet då jag regelbundet träffade honom i hans syriska exil.

Liksom i förra årets utfall mot mig förvränger hon vidare helt vad jag skrev i en artikel i Göteborgsposten 1982 (!) och försöker på så sätt få mig att framstå som främlingsfientlig i största allmänhet och därmed också totalt ointresserad av Turkiets etniska och religiösa minoriteter. Sanningen är att generalkonsulatet under de sju år som jag varit här inte bara prioriterat just dessa frågor utan även bedrivit ett internationellt uppmärksammat pionjärarbete på detta område.

Jag skall bara ge några exempel. Som de första har vi uppmärksammat romernas situation i Turkiet med två internationella konferenser med deltagande av världens två främsta experter på detta område, professor Thomas Acton från University of Greenwich och professor Ian Hancock från University of Texas. Dessa resulterade i en akademisk publikation på engelska.

Vi har haft ett mycket gott och nära samarbete med framför allt Assyriska Riksförbundet, vilket Din riksdagkollega Yilmaz Kerimo kan intyga. Även här har vi haft en unik internationell konferens om assyrier/syrianernas kyrkospråk, arameiska, och de moderna varianter av detta som i dag talas i Irak, Turkiet, Iran och i diasporan i Europa. Snart utkommer en akademisk publikation och konferensen uppmärksammades bland annat med en längre artikel på Frankfurter Allgemeines kultursida som ett unikt projekt.

När den turkiska regeringen i maj 2005 förbjöd en konferens om det armeniska folkmordet uppmärksammade vi samma månad med en konferens den tragedi "seyfo" som drabbade assyrier och syrianer. Även denna var den första i sitt slag. Vi har också för att bara ta ett ytterligare exempel arrangerat en utställning med katalog om den syrisk-ortodoxa kyrkan och assyrisk/syriansk kultur som visades på flera platser i Sverige med som sig bör invigning i Södertälje.

Jag har visat ett totalt ointresse för kurderna enligt Demirbag Sten. Jag har varit engagerad i denna fråga i 45 år, ett engagemang som startade med att jag 1963 delade kök med en kurd från Irak i en studentkorridor i Din hemstad. Den första promemorian någonsin om den kurdiska frågan i UDs arkiv dateras hösten 1974 och är skriven av mig. Jag har rest över de kurdiska områdena genom åren och har träffat många kurdiska ledare inklusive PKK-ledaren Öcalan (se nedan).

Låt mig bara ge några exempel på vad vi gjort. 2003 arrangerade vi i Istanbul den första internationella konferensen om hedersmord, således ett år före Mona Sahlins stora konferens i Stockholm. Bland de deltagare jag bjudit in återfanns ingen mindre än just Dilsa Demirbag Sten och hon bidrog också med ett "paper" som inte bara finns med i den bok som vi publicerat på engelska och turkiska utan som hon också stoltserar med i sin korta bibliografi!

Jag har sedan dess träffat henne en gång, i januari 2006 då jag fick hennes bok Stamtavlor som nu pryder mitt bibliotek med en mycket vänlig dedikation. Under den lunch som jag och min hustru bjöd henne på redogjorde jag för våra kurdiska projekt och hon talade om sina planer på att skriva en bok om Turkiet. Hon sade sig dock inse att hennes kunskaper kanske inte var så goda. Därför hade hon rest dit för två veckors studier på plats. Jag ser fram mot denna bok med stor förväntan om nu projektet blev av.

Vi var bland de första som stödde den nu mycket livaktiga kvinnoorganisationen KAMER i Diyarbakir, ett projekt som sedan blev så stort att det togs över av Sida och nu omfattar 23 lokala kvinnocentra i östra och sydöstra Turkiet.

Vi har alltid haft ett mycket gott samarbete med den kurdiska kulturstiftelsen i Stockholm. 2004 bistod vi dem i deras Sida-stödda projekt att distribuera 29 kurdiska, svenska och internationella barnbokstitlar genom kurdiska föreningar i östra och sydöstra Turkiet. I oktober 2006 invigde jag tillsammans med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, ett barnkulturcentrum i Diyarbakir, ett projekt som initierats av samma kulturstiftelse, där kurdiska barn sedan snart två år kan läsa om Pippi och Alfons Åberg med flera på de båda kurdiska språken zazaki och kurmandji.

Detta projekt har hotats genom att en organistion KOMAK, stödd av Avci och Malm missbrukat svenska biståndsmedel. Organisationen i fråga fick av Palmecentret drygt 200 000 kronor för att sprida svenska barnböcker på kurdiska. Uppgifter spreds i svenska media att de fastnat i den turkiska tullen. De nådde inte dit utan stannade hos speditören av den anledningen att KOMAK vägrade att fylla i de enkla dokument som behövs för varje import. Ambassadör Christer Asp lade ner mycken möda på att lösa frågan men KOMAK vägrade samarbeta. I stället anklagades han i svenska media för att vara en ”makaber person”. När de enkla formaliteter som krävs för införsel till sist var avklarade kom böckerna in utan problem.

KOMAK hade då fräckheten att i ett pressmeddelande komma med den ”glädjande nyheten” att böckerna släppts genom deras insatser och inte den svenska ambassadens. I stället attackeras Christer Asp på nytt: ”Vi har lagt ner stora resurser på att få detta till stånd. Vi har upplevt påtryckningar som haft för avsikt att hindra oss från att fullborda projektet. De som har kommit med dessa anklagelser har varit dåligt insatta i ärendet.”

Inte nog med detta. I februari i år kunde jag till min förvåning läsa att denna organisation fått utmärkelsen Årets kurd för sin kamp att ge kurdiska barn i Turkiet möjligheter att läsa om Pippi på kurdiska. Då hade biblioteket med Astrid Lindgrens namn varit öppet i nästan två år och i samband med öppnandet kunde kurdiska barn i en vecka leka i ett stort Pippitält som var uppställt i rådhuset i Diyarbakir!

Inte nog med detta. Prisutdelare var ingen mindre är arbetsmarknadsminister Littorin som därmed legitimerade detta missbruk med biståndsmedel. Att ett svenskt statsråd stöder ett projekt som helt uppenbart var en provokation är ju ett direkt brott mot regeringens turkietpolitik och utgör inte bara ett hot mot den kurdiska kulturstiftelsens och generalkonsulatets verksamhet utan också mot de små nystartade kurdiska förlagen för vilka gratisutdelning av böcker är ett direkt hot. Jag har för flera månader sedan påtalat detta för den utrikespolitiska samordnaren i statsrådsberedningen Nicola Clase och för UDs ledning utan att få någon som helst reaktion. Jag skulle uppskatta om Du kunde ge mig en förklaring till Littorins agerande.

Nu stöder vi ett nytt kurdiskt förlag i Diyarbakir som startats av den kurdiske poeten Lal Lales som bland annat planerar att ge ut svenska klassiker på kurmandji. Den 8 december 2007 hade vi på generalkonsulatet en gemensam uppläsning på kurmandji med armeniska, kurdiska och turkiska författare vilket också var det första evenemanget av detta slag. Nyligen nämnde den stora turkiska dagstidningen Radikal att ett kurdiskt förlag givit ut fyra utländska författare på kurmandji, nämligen Cervantes, Nietzsche, Dostojevski och Ingmar Karlsson (Islam och Europa).

Den 17 februari 2007 arrangerade vi en annan unik och mycket uppmärksammad konferens på kurmandji om Mehmed Uzuns författarskap med Yasar Kemal som huvudtalare på Bilgi-universitetet i Istanbul, vilket blev Mehmed Uzuns sista framträdande innan han gick bort alltför tidigt. Jag har känt honom sedan 1982 då han kom som flykting till Damaskus.

Hans begravning i Diyarbakir i oktober förra året blev en väldig och värdig manifestation för det kurdiska språket och för kurdisk kultur. Jag var där både som personlig vän och som representant för Svenska PEN och behandlades tillsammans med författaren Yasar Kemal och ordföranden för det kurdiska partiet DTP, Ahmet Türk, som hedersgäst. Min rapport till Svenska PEN är nu tryckt på sista sidan i Mehmeds självbiografi Själens regnbåge som i dagarna kommit ut på Ordfronts förlag.

Om Dilsa Demirbag Sten verkligen intresserar sig för den kurdiska problematiken borde hon ju känna till denna verksamhet.

Jag skulle kunna räkna upp en rad andra aktiviteter i östra och sydöstra Turkiet. Mitt sista projekt i Turkiet och som diplomat har också en kurdisk anknytning och kommer att äga rum i oktober i Tunceli i samarbete med den alevitiska kulturföreningen i Stockholm.

Vår verksamhet är väl känd och uppskattad av alla kurdiska organisationer i Sverige med undantag för de kurder som sympatiserar med PKK och de som betecknar sig som liberaler och som är aktiva medlemmar i folkpartiet.

För dem är uppenbarligen Dilsa Demirbag Sten en ikon och hennes sätt att föra debatt ett föredöme. Under åberopande av hennes så kallade recension av min bok som den annars så måttfulla Annika Ström Melin kallat "en spya som får mig att må fysiskt illa" har en hatkampanj satts i gång mot mig iscensatt av Sakine Madon som var kandidat för folkpartiet i senaste valet och som suttit i styrelsen för liberala Studentförbundet samt Gulan Avci sekunderad av sin make. (Annika Ström Melins kommentar och Demirbag Stens "recension" kan Du läsa på http://www.annikastrommelin.se/)

Sakine Madon avfärdar på sin blogg Annika Ström Melins illamående i hånfulla ordalag och samtidigt som hon medger att hon inte läst boken betecknar hon Carl Rudbecks och Annika Ström Melins bedömning av den som objektiv med orden "vilket jävla skämt". En läsare av hennes blogg som tycker att hon rimligen borde läsa boken och skapa sig en egen bild innan hon yttrar sig avfärdas med kommentaren "återkom med argument. Dravel raderas", detta skrivet av en folkpartistisk riksdagskandidat som efter att ha varit debattredaktör på Expressen nu är ledarskribent på denna tidning.

Även Avci skriver på sin blogg att hon inte läst boken men ändå vet att den är full av sakfel. Hon varnar för att jag efter min pensionering kommer att resa runt i Sverige som en turkisk propagandist. Det är viktigt att jag inte får stå oemotsagd, en direkt uppmaning till den pöbel som nu attackerar mig i cyberrymden att störa min argumentering för regeringens politik i fråga om ett turkiskt EU-medlemskap.
Mobiliseringen pågår. På bloggar utpekas jag under åberopande av Demirbag Sten och Avcis blogg som ”köpt av den turkiska staten, fascist, mentalt störd och en person som någon borde ta hand om”, så öppna hot mot min personliga säkerhet att kurdiska vänner manar mig till försiktighet.

I denna kampanj mot ett turkiskt EU-medlemskap har Avci en allierad i Sverigedemokraterna som ju gjort ett nej till Turkiet till sin huvudfråga i det kommande europavalet. Det finns även andra kopplingar mellan dessa folkpartistiska påläggskalvar och Sverigedemokraterna. Annika Ström Melin skriver att attackerna mot mig bara kan tolkas som att de som ligger bakom dem förespråkar ett etniskt definierat Storkurdistan. Sverigedemokraternas pressekreterare Mikael Kinnunen ser i sin blogg Gulan Avci som en meningsfrände och konstaterar att Liberal Mångfald och Sverigedemokraterna strävar mot samma mål. "Sverige åt svenskarna, Kurdistan åt kurderna".

Liksom Demirbag Sten ironiserar Avci över att min bok också kommer ut på turkiska och båda tycks se det som ett ytterligare bevis för att jag är en turkisk propagandist. Hon frågar sig också vad boken skall heta eftersom orden kurd och Kurdistan enligt henne skulle vara förbjudna. Den heter Kürdistan – Olmayan Ülke¨.

De båda har således ingen aning om vad som hänt i Turkiet under senare år och deras verkliga engagemang för kurderna måste därför ifrågasättas. Jag kan inte undgå intrycket att båda liksom Malm närmast med fasa ser på alla tecken på förändringar till det bättre för kurderna i Turkiet, vilket skulle undergräva deras politiska profil som självutnämnda företrädare för kurdernas sak. Detta tycks vara viktigare än omtanken om kurderna i Turkiet.

Jag har också på Sverigedemokraternas hemsida noterat att Dilsa Demirbag Sten tycks vara deras favoritinvandrare eftersom hon också ger uttryck för inställningen att turkar och araber är ett pack och islam en förfärlig religion.

Vad får en person att på detta sätt begå ett intellektuellt och moraliskt hederssjälvmord? En förklaring kan möjligen vara att hon trodde att boken bara skulle recenseras i Expressen och att hon var förvissad över att jag i den anda som tycks råda där inte skulle få gå i svaromål. Med den prestige som hennes medlemskap i Röda Korsets, Svenska Institutets, Riksteaterns och den nybildade grönliberala tankesmedjan FORES styrelser och kanske inte minst den makt som rollen som ledamot i Kulturrådets referensgrupp för kulturtidskrifter ger henne skulle jag därmed tystas som debattör och författare.

Jag nämnde inledningsvis att jag träffat Öcalan. Detta skedde i Damaskus 1982 då delar av PKKs centralkommitté försökte skaffa sig en bas i Sverige genom att söka asyl på felaktiga grunder. När jag gjorde svenska myndigheter uppmärksamma på detta blev jag personligen hotad av denne man som varnade mig för att jag skulle bli stämplad som det kurdiska folkets fiende. Föga anade jag då att jag 26 år senare på nytt skulle få denna stämpel i en kampanj som blåsts upp i Expressen av en skribent som betecknar sig som liberal och av personer med centrala roller i folkpartiet och som på nytt gör att jag känner min personliga säkerhet hotad.

Historien går också igen på ett annat sätt. När mina första böcker Gud med oss - religion och politik i Mellanöstern (1986) och De obotfärdigas förhinder – myter i kampen om Palestina (1987) kom ut fick även de mycket positiva recensioner i alla större tidningar med ett undantag, Expressen. Den tidens Dilsa Demirbag Sten hette Jackie Jakubowski. Den första boken som fick det sammanfattande omdömet (se min hemsida www.abisf.com) att den var oundgänglig om man ville förstå det komplicerade skeendet i Mellanöstern avfärdades av Jakobowski med att jag var "en svensk diplomat i arabpropagandans tjänst" och att "min omtanke om Israel var falsk". Den andra som var en plädering för en tvåstatslösning av palestinakonflikten betecknades av samme Jakubowski i Expressen som ”trams om Mellanöstern” medan lovorden var många i övrig press. I Svenska Dagbladet skrev till exempel Sture Linnér att det var en ”särdeles viktig bok, både brännande aktuell och av bestående värde, rik på relevanta fakta och präglad av skarpsyn och oväld”.

Jakubowski har inte varit ensam om att hävda att jag egentligen inte menar vad jag skriver utan att jag innerst inne är antisemit. Inte bara Per Ahlmark utan många andra ledande folkpartister har genom åren använt sig av denna infama liberala debattmetod

Nu när jag inom kort slutar som generalkonsul i Istanbul för att i stället bli ”generalkonsult” på det nybildade Centrum för Mellanösternstudier på universitetet i Lund har jag tänkt ägna mig åt folkbildande verksamhet inte minst när det gäller Turkiet och EU och för att öka kunskaperna om det mångkulturella Sverige. Min bok Korset och halvmånen – en bok om de religiösa minoriteterna i Mellanöstern och Sverige som blivit ett standardverk är uppenbarligen helt okänd för ordföranden för Liberal Mångfald som i stället funnit en meningsfrände i Sverigedemokraterna.

Jag har utgått från att jag då kommer att störas av de senare. Folkpartister var en faktor jag inte räknat med men denna kan lämpligen elimineras om partiets ledning sätter ett stopp för den kampanj ordföranden i Liberal Mångfald bedriver mot mig genom att hon beordras att be mig om ursäkt på sin blogg.

Med vänliga hälsningar

Ingmar Karlsson