Omvänd rasism inom vänstern

Igår begravdes sjubarnsmamman hennes fem döttrar och 13-åriga kusin som omkom i branden i lördags i Rinkeby. Runt två tusen personer deltog i ceremonin. Det var framförallt svensk-somalier hitresta från hela Sverige och utlandet som var med. Även integrations – och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin var närvarande.

Många journalister rapporterade direkt från begravningsplatsen. Aftonbladets Karin Ahlborg skriver idag att hon ”skämdes” för gårdagens avskedsceremoni i egenskap av journalist. Varför undrade jag och läste texten.

Ahlborg är upprörd över två saker. För det första; journalisternas uppförande, de ska ha pratat och skrattat under ceremonin och fotograferna ska ha ställt sig i vägen för kistorna för att få de bästa bilderna. Om så har skett är det hemskt, men samtidigt är jag övertygad att media följer etiska riktlinjer för uppförande.

För det andra: Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabunis närvaro upprörde. Sabuni är inte en legitim representant för regeringen utan ett subtilt budskapsobjekt. Det är hårda ord. Det faktum att Sabuni ansvarar för jämställdhet – integration och demokratifrågor tycks ha gått Ahlborg obemärkt förbi.

Skulle regeringen ha skickat någon annan (vit) minister? Eller minst två för att Sabunis position skulle legitimeras. Sabuni är själv afrosvensk och Sveriges första svarta minister. För den somaliska gruppen var hennes närvaro viktig och angeläget. Noterar dessutom att Ahlborg inte nämner Mona Sahlins närvaro med ett enda ord.

Som vanligt ska vänstereliten definiera invandrare som inkompetenta varelser som ska omhändertas av farbror staten. I det samhälle vänstern vill bygga får invandrare inte växa, göra karriär, tala bra svenska, ha avvikande åsikter eller känna sig som en del av det svenska samhället. Det är kollektivet som gäller, därmed basta. Är du liberal får du stämpel som blattealibi, husneger eller onkel Tom. Detta är den omvända rasism vi möter på 2009-talet i Sverige som är förtäckt av "solidaritetsmanteln".

Läs även andra intressanta åsikter om Nyamko Sabuni, Mona Sahlin, Integration, invandrare, Rinkeby, somalier,

Mullaregimen största hotet för demokrati i mellanöstern

Den iranska regimens sanna ansikte har senaste tiden kablats ut över hela världen. Presidentvalet var ett spel för gallerierna. Folket har i över en månad kämpat modigt för demokrati och frihet.

Många talar om att en verklig förändring är på väg. Inte sedan den islamiska revolutionen 1979 har människor massorganiserat sig. Kvinnorörelsen, oppositionen, fackföreningar, studenter, minoriteter: kurder, armenier, azerer, turkmener och andra behöver alla stöd de kan få i sin kamp mot den teokratiska regimen.

Internet och övrig teknik har onekligen haft avgörande roll för uppmärksamheten. Bilder och filmer har skickat ut i cyberrymden direkt från Tehrans gator. Och medierna har varit mkt bra på att rapportera. I Sthlm och många andra storstäder runtom i världen har flera protestdemonstrationer ägt rum och Iran har engagerat.

Regimen är försvagad, efter valet har det uppstått splittringar mellan bland annat president Ahmadinejad och den andlige ledaren Ali Khamenei. På ett seminarium jag var med på i tisdags som arrangerades av Liberala Kvinnor nämnde folkpartisten Makan Afshinnejad olika scenarions som kan uppstå inom närmaste framtid. Läget har aldrig varit så allvarligt som nu och det finns risk för inbördeskrig. Eller att splittringarna som uppstått senaste tiden inom regimen kan bidra till deras fall.

Men vad händer den dagen regimen faller? En ny konstitution bör arbetas fram som inte bygger på sharialagar (muslimska lagar). Kvinnors och minoriteters rättigheter ska skrivas in. Ekonomin måste få ny fart, programmet för urananrikning får inte fortsätta, den nya ledningen måste lämna garantier till Israel att landet inte ska utplånas från kartan vilket president Ahmadinejad uttryckt vid olika tillfällen. Västvärlden bör stödja det nya samhällsbygget.

Se filmklippet som visar hur mullaregimen och dess lakejer arbetar för att tysta sina kritiker. Obs vill varna känsliga tittare.

Läs även Bitte Hammargrens text i SvD. Hon menar att det enda som kan höja Ahmdinejads popularitet bland folket är ett israeliskt anfall mot iranska anläggningar. Det skulle innebära många civila dödsoffer och stärka den iranska nationalismen som presidenten skulle ha stor nytta av. Det tror också att presidentens popularitet skulle öka.

Samtidigt tror jag israelerna redan räknat ut vad konsekvenserna skulle bli. Och med tanke på Obama-administrationens nya linje vad gäller Iran skulle relationerna mellan USA-Israel försvagas. Men samtidigt ska det tilläggas att Iran är det största hotet mot både Israel och demokratisering av mellanöstern och övriga arabvärlden.

Läs även andra intressanta åsikter om Iran, Israel, USA, Kärnvapenprogram, Mahmoud Ahmadinejad, mellanöstern,
SvD, SvD

Branden i Rinkeby en tragedi

Idag går mina tankar till 8-barns pappan, hans söner och en kvinnlig släkting som kämpar för sitt liv efter den fruktansvärda lägenhetsbranden i Rinkeby häromkvällen. Yosef Mahmoud förlorade sin fru och fem döttrar och det går inte ens att föreställa sig den sorg familjen går igenom just nu.

Parallellt med branden kan man läsa att ett ungdomsgäng på 60-70 personer i Husby attackerade polisen med stenar vid en utryckning i området. Tre polisbilar och en väktarbil blev vandaliserade och polishusets fönster krossades. Husby ligger inte långt ifrån Rinkeby.

Nu kom brandkår, ambulans och polis till brandplatsen i Rinkeby men det var för sent för att kunna rädda mammans och döttrarnas liv. Min poäng är att vi inte får ignorera dessa parallella händelser.

Det måste bli ett slut på attackerna mot uttryckningsfordonen. Räddningstjänstens främsta uppgift är att komma till människors undsättning. Men om ungdomar förhindrar personal från att utföra sina jobb kommer det få katastrofala konsekvenser i framtiden. Husbypolisen hade kunnat vara med i Rinkeby men så blev det tyvärr inte.

SvD, SvD, SvD, Dn, Dn, Dn, Aftonbladet
Läs även andra intressanta åsikter om Rinkeby, Husby, polisen,

Demokrati- en fråga för alla!

Nu är jag tillbaks hemma igen efter ett par veckors semester. På måndag börjar jag jobba men först ska det hinnas med ett födelsedagskalas. Min son fyller 1 år.

Jag har följt Mohammed Omar debatten på avstånd. Det har varit intressant läsning. Omar har som bekant kommit ut som islamist, förintelseförnekare, homofob, antifeminist och abortmotståndare. Han har vid flertalet tillfällen vädrat morgonluft i medierna, i synnerhet på debattsajten Newsmill och SVT med sina antidemokratiska åsikter. Omar har bland andra hyllat Hamas, Irans president Mahmoud Ahmadinejad, Ahmed Rahmi och självmordsbombningar. Värre antisemiter och förintelseförnekare får man leta efter.

Debatten handlar således om huruvida det är rätt eller fel att ge honom utrymme i det offentliga rummet. Omar har givetvis sin grundlagsskyddade rätt att uttrycka sig fritt liksom alla andra medborgare i Sverige så länge han inte gör sig skyldig till hets mot folkgrupp. Medierna är självständiga och det råder ingen censur. Medierna är grundpelare i demokratin. Samtidigt utgör Omars minst sagt kontroversiella och intoleranta åsikter ett hot mot det fria samhället. Därför är det viktigt att han inte står oemotsagd.

Fredrik Hardt skriver på newsmill att man gör Omar till ett offer om man utesluter honom från den offentliga debatten. Hardt drar paralleller till hur Sverigedemokraterna behandlades av medierna fram till efter valet 2006. De är större än någonsin och deras framgångar består av att man tigit ihjäl dem. Hardts menar att det är bättre att syna korten och låta omvärlden veta vad Omar står för.

Författaren Torbjörn Elensky är av en annan uppfattning. Han menar att Omars okunskap i internationell politik kan få ödesdigra konsekvenser om landets redaktioner inte är uppmärksammade och synar Omars identitetspolitiskt opportunistiska rolltagande.

Ledarskribenten Paulina Neuding ställer sig frågan varför SVT och Newsmill går extremisternas ärenden i SvD. Jag tycker också det är märkligt att SVT valde just Omar när tusentals iranier i flera veckor organiserat och lett olika protestdemonstrationer mot presidentvalet i Iran. PM Nilsson, chefsredaktör för Newsmill bemöter hennes kritik. Journalisten Dilsa Demirbag-Sten är inne på samma linje i Expressen - Kultur.

Bloggaren Johan Ingerö ger sig på en annan linje. Han menar att Omar gör ett socialt experiment för att testa hur långt han kan driva med medierna och nyttja deras pk-hållning.

Omar har i mediernas ögon lyckats framställa sig själv som någon slags talesperson för muslimer. Nu höjs röster för att "vanliga" muslimer tar debatten. Det är bra men långtifrån tillräckligt. Demokratifrågor är inte begränsade till viss religion eller etnisk grupp. Alla som värnar det fria och toleranta samhället bör ta debatten.

Vi får aldrig glömma hur nazisterna kom till makten i Tyskland på 30-talet. Det var genom fria val som människor röstade bort demokratin. Hitler kom till makten och sjösatte sina planer att förinta judarna. När andra världskriget var slut hade 6 miljoner judar mördats. Tystnaden och likgiltigheten möjliggjorde historiens värsta förintelsepolitik.

Turkiet och det kurdiska språket

Socialdemokraten Yekbun Alp reste tidigare i år tillsammans med riksdagsledamöterna Yilmaz Kerimo och Ann Ludvigsson (s) till Turkiet för att bevaka lokalvalen. Idag summerar Alp vistelsen och upplevelserna i en debattartikel i UNT (Uppsala Nya Tidning).

I vanlig ordning är andra språk tillåtna men kurdiskan som talas av cirka 20 miljoner människor utgör ett direkt hot mot den turkiska suveräniteten. Det är det progressiva Turkiet vi har att göra med på 2000-talet.

Läs även andra intressanta åsikter om Turkiet, demokrati, EU

Angela Merkel bör akta sig från att be om ursäkt

Mordet på den gravida muslimska kvinnan i Dresden, Tyskland är vidrigt. Vidrigare är att ingen reagerade i den fullsatta rättssalen när Marwa al- Sherbini höggs ihjäl med 18 knivhugg av en galen rasist mitt framför ögonen på hennes man och 3-åriga son.

Detta har föranlett stora demonstrationer i arabvärlden, i synnerhet Egypten. Människors vrede har kanaliserats i djupare hat mot västvärlden vilket fått förbundskansler Angela Merkel att träda fram i rampljuset. El- Sherbini har blivit martyr. Rättare sagt "huvuddukens martyr.

Nu uttrycks alla möjliga krav på vilket straff som bör utdelas och att Angela Merkel ska be om ursäkt. Merkel har själv sagt att hon ska ta upp fallet med Egyptens president Hosni Mobarak under G8-mötet. I ju med detta har händelsen blivit storpolitik.

Merkel väljer en farlig väg, ett enskilt möte med Mobarak legitimerar och förstärker hans ställning i ett annars sargat samhälle där yttrandefriheten och andra grundläggande fri- och rättigheter kränks ständigt.

Tendenserna liknar det vi såg under Mohammedkarikatyrskrisen för några år sedan. Ännu en gång piskar diktatorer och religiösa ledare igång antivästliga stämningar bland sina befolkningar för att rikta bort strålkastarljuset från sig själva. För det vore ju illa om människor i Egypten fick för mycket smak av demokratins frukter och börjar kräva det av Mobarak och hans gelikar.

Om Merkel ändå ska möta Mobarak i ett enskilt samtal är det viktigt att hon också fördömer alla de våldsbrott och mord som begåtts mot västerländska medborgare. Dick Erixson har skrivit mycket bra om detta på sin blogg.

Jag är rädd att det här fallet öppnat upp för nya dörrar vi helst vill ha stängda. Det kan innebära att vi alltför lättvindigt retirerar i framtiden inför islamister, diktatorer och andra envåldshärskare. Denna utveckling är inte bara en fara för demokratin utan hela mänskligheten.

Läs även: SvD SvD SvD, SvD

Läs även andra intressanta åsikter om Tyskland, Angela Merkel, Egypten, demokrati, diktatur, G8-möte

Ingen skillnad mellan rött och brunt

Idag offentliggjordes en gemensam rapport från Brå och Säpo om höger - och vänsterextema grupper. Forskare varnar för att romantisera vänstervåldet. Alltför länge har samhället accepterat och sett mellan fingrarna i fråga om vänsterextremisternas odemokratiska metoder att skapa oppinion. Att ifrågasätta har varit tabu eftersom att dessa grupper gått under täckmanteln att arbeta mot orättvisor i samhället.

"Båda ideologierna präglas av en svartvit världsbild. Den extrema högern, som i rapporten kallas vit makt-miljön, är negativa till invandrare och homosexuella På motsatta flanken, den autonoma vänstern, vill man se ett klasslöst samhälle utan kapitalism. De är positiva till invandring och homosexuella"

Dock finns en gemensam nämnare. Hatet mot USA och Israel är lika starkt bland båda sidor. Detta märktes tydligt under demonstrationerna i Malmö inför Davis Cup matchen mellan Sverige och Israel tidigare i år.

Nazister, vänsterextremister och den etablerade vänstern med partiordförande Lars Ohly i spetsen tågade sida vid sida under Hamasflaggor för att visa sin avsky mot Israel. Lika illa var det när judar försökte anordna en manifestation i Malmö som slutade med att de fick lämna torget medan extremisterna kunde jubla över triumfen. Polisen kunde inte garantera säkerheten. Samtidigt gick det bra att upprätthålla ordningen på Sergels Torg i Stockholm när Mona Sahlin pratade inför 2000 tusen demonstranter under Hamasflaggor.

Läs också om hur man lyckats minska rekryteringen till extremrörelser i Norge.

Läs även andra intressanta åsikter om högerextremismen, vänsterextremister, Hamas, Israel, politiskt våld, säpo

Öronmärk biståndspengar till Irans demokratirörelse

Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för folkpartiet, tillika utrikespolitisk talesperson skriver idag på Brännpunkt att svenska biståndspengar bör öronmärkas till demokratirörelsen i Iran. Jag instämmer med henne.

Varje dag sedan presidentvalet ägde rum har människor trotsat den vidriga mullaregimen i Tehran och på olika sätt manifesterat sitt missnöje. Många människoliv har redan skördats. Därför blir det ännu viktigare att de olika rörelserna för demokrati och frihet som vuxit sig stark senaste tiden inte lämnas åt sina egna öden. De får inte ge upp. Men det förutsätter att vi i västvärlden tar vårt ansvar också.

Det räcker inte att säga att man stöder frihetskampen. Solidaritet kan endast manifesteras genom att gå från ord till handling. Sverige har ett extra ansvar som nytillträdd ordförandeland i EU. Vi kan bidra till att bana vägen för å ena sidan ett demokratiskt Iran å andra sidan stabilt mellanöstern. Ingen har råd att vänta, Iran är som en tickande bomb som kan explodera vilken dag som helst. Läs artikeln här
Läs även andra intressanta åsikter om Iran, Presidentvalet, Birgitta Ohlsson, demokrati