måndag 24 september 2007

Chiko världens sötaste hund




Jag var hemma hos min syster ikväll och hälsade på Chiko (hennes hund). Han är två månader och världens sötaste.

Jag har inte varit särskilt förtjust i djur tidigare, men Chiko har fått mig att smälta. Efter tre timmars gosande funderar jag på allvar att köpa en själv.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Gulan!

Jo, han var onekligen väldigt söt. Men man måste nog hålla bra koll på honom så att inte ngn stressad 08:a gör pannkaka av honom. Han blir dock större förmodar jag?

Söt syrra du har förresten, ni är ganska lika i varje fall på fotona.

Gulan Avci sa...

öh, det är ju jag:=)

Anonym sa...

Heejjjsssaaaaaaaaaaann
Mitt namn �r messoud jag tycker din hundo myket fin heejddooo

Anonym sa...

Du ser, jag skulle bara kolla om du var med!

Men om du skaffar dig en egen sådan liten sötnos så kanske Fredrik blir svartis. En bekant till mig skaffade en vovve (en svart kungspudel) för en tid sedan, och hans bättre hälft gnäller numera över att han inte har tillräckligt med tid över för henne längre.

Gulan Avci sa...

jag ska verkligen tänka på dina kloka råd om jag köper en vovve!

=)

Anonym sa...

Bra! Jag är själv ensamstående och har ochså funderat på en "liten" vovve, som sällskap. Men det är alltid mycket jobb då man skall resa bort osv (vilket ni gör en hel del misstänker jag?). Å andra, är man två eller fler personer i hushållet så är ju sannolikheten betydligt större att ngn kan "stanna hemma" om så behövs för vovvens skull. Annars har väl de flesta grannar, släktingar eller kompisar vilka kan assistera vid behov.

Vad är det för ras på Chiko?

Gulan Avci sa...

Johan,

det är en blandning mellan Chiwawa och något annat.

Det enda som talar emot en hund är tiden. Vi är ju knappt hemma:(

Anonym sa...

Gulan!

Precis. Det var det jag nästan "misstänkte", dvs att ni nästan aldrig är hemma. Jag växte själv upp med två vovvar, en kungspudel och en svart labrador. Visst det var väldigt mysigt på många sätt, inte minst då jag var det enda barnet i familjen, men jag minns även svårigheterna då vi skulle åka bort och när de avled osv. Hursomhelst, känner man att man kan klara/axla ansvaret för en annan levande varelses liv så tycker jag inte att man skall tveka att löpa linan ut.

Lycka till!!