SABO+Sossarna= Sant

Igår kom jag hem från Falun. SABO (Sveriges allmännyttiga bostadsbolagsorganisation) hade kongress och jag var ombud för Svenska bostäder, Sveriges största kommunala bostadsbolag.

Stockholm har tre kommunala bolag; Svenska bostäder, Familjebostäder och Stockholms hem. Samtliga är medlemmar i SABO. Men vid årsskiftet lämnar vi organisationen eftersom att den har en socialdemokratisk majoritet i styrelsen.

Detta trots att det blev maktskifte 2006. Annika Billström, tidigare finansborgarråd (s) blev omvald till ordförande. Det är märkligt för hon förlorade valet i Stockholm och därmed makten över de tre kommunala bostadsbolagen. Ska hon då i SABO sammanhang lägga upp riktlinjerna för hur bostadspolitiken ska formas i Stockholm när det är alliansen som styr?

För oss är det viktigt att de kommunala bostadsbolagen, framförallt i förorterna ger människor möjlighet att omvandla sina lägenheter till bostadsrätter. Sossarna är emot detta de hänvisar till ökad segregering. Men det är inte sant.

En lyckad integrationspolitik innehåller tre viktiga ingredienser. Att människor ges möjlighet att lära sig språket, kommer in på arbetsmarkanden och får möjlighet att äga sitt boende. Det tror inte socialdemokraterna på. De tror heller inte att man ska ha mjöl och jäst för att baka bröd.

Vårt utträde ur SABO har redan gett effekt. Organisationen har redan tvingats banta. Tio anställda sägs nu upp och de har redan förlorat 6 miljoner på att vi går ur. Detta har givetvis gett dem kalla kårar. Nu försöker de ändra inställning till en del politiska frågor, som till exempel omvandlingsfrågorna.

Kongressen inleddes också med ”det nya SABO”, hittills har vi bara hört fina och visionära formuleringar, men det är svårt för styrelsen att övertyga sossarna i resten av landet att gå med på nykursen. Men det är upp till bevis. Nu handlar det att gå till praktisk handling om man menar allvar med att försöka få tillbaks alliansen i SABO samarbetet.

I övrigt måste SABO verkligen fundera över en mångfaldsplan för organisationen. Av drygt tvåhundra inbjudna var det en person som var född på 80-talet (en anställd). Kristina Alvendal, Bostad och Integrationsborgarråd (m) och jag representerade sjuttiotalisterna. En överväldigande majoritet var män över 60 år. Kvinnorna var definitivt underrepresenterade. Unga killar var lika med noll. Invandrarna kunde räknas på vänsterhandens fingrar. Så många som tre invandrare var med, en av dem jag själv.

Det var någon som sa att jag lyckats slå tre flugor i en smäll? Han menade att jag var ung, tjej och invandrare. Jag gav honom rätt och gratulerade mig själv till denna bedrift.