Dawit Isaak har blivit symbol för yttrande- och pressfrihet

I dag är internationella dagen för pressfrihet. Det är en viktig dag- en dag för eftertanke. Vi som har haft turen att födas i Sverige eller flytta hit vet hur viktig demokratin och dess grundpelare är. Det är tack vare tidigare generationers kamp vi kan åtnjuta våra friheter idag. Det ska vi vara stolta över.

Därför blev jag glad när jag bläddrade i DN i morse och såg att åtta publicist- och människorättsorganisationer kräver att EU ska strypa all bistånd till diktaturen i Eritrea. Idag betalar EU ut sammanlagt 3 miljarder svenska kronor till Eritera. Det är pengar som mer eller mindre hamnar i regimens ficka.

Folkpartiet och en av våra tre Euorpaparlamentariker, Olle Schmidt har länge drivit frågan. Så länge regimen kränker mänskliga rättigheter, fängslar kritiker och journalister, bland andra svensk-eritreanen Dawit Isaak bör EU och andra västmakter agera kraftfullt.

En före detta fångvaktare som nyligen flytt Eritrea har träffat Expressen journalister och TV8:s programledare Lars Adaktusson. I kväll sänds intervjun i "Angeläget". Fångvaktaren träffade Dawit för bara 3 månader sedan- och säger att hans tillstånd är mycket allvarligt. "Om Dawit inte får akut hjälp tvivlar han inte att Dawit kommer att dö."

Dawit Isaak har suttit fängslad i nio år utan rättegång. Dawits brott är att han kritiserat regimen och tillsammans med andra journalister försökt påverka samhället i mer demokratisk riktning. Han har fått betala ett högt pris, med sitt liv som insats.

För mig, och säkert många andra har Dawits öde blivit symbolen för press- och yttrandefriheten. Därför är det viktigt att kampen fortsätter. Inte minst för att visa de människor som lever med förrycket att vi bryr oss. Vårt engagemang håller gnistan vid liv - och människor vågar hoppas på förändring.

Läs vad andra bloggare skriver: Iniskogen, Annika Beijbom, Dick Erixon, Aftonbladet blogg, Inger Fredriksson, Opassande, Magda.nu, Voters.se, Calle bloggar om livet i Kina, SvD, Expressen, Expressen, Aftonbladet

Läs även andra intressanta åsikter om Dawit Isaak, Eritrea, Yttrandefirhet, pressfrihet, EU, sanktioner, bistånd, Olle Schmidt, folkpartiet,

Endast en kvinna i Karzais nya regering

Afghanistans omvalde president Hamid Karzai har lämnat över en lista med 24 namn till ny regering till parlamentet idag. Västvärldens tryck på Karzai har varit stort sedan talibanernas fall 2001 att genomföra reformer för flickors och kvinnors mänskliga rättigheter. Under talibanregimen hade de inga rättigheter. Det var förbjudet att studera, jobba eller vistas utomhus utan sin heltäckande burka.

Visst har det skett en del förändringar senaste åren. Nu får även flickor gå i skolan, men detta är inte en självklarhet i hela landet. I de områden talibanerna fortfarande har inflytande sprängs flickskolor i luften, föräldrar blir trakasserade och många flickor har fått syrgas kastat i ansiktet på väg till skolan. Allt i avskräckningssyfte. Talibanerna vet att vägen till förändring går via bildning och kunskap. Dessa två faktorer för människor samman i deras gemensamma strävan efter frihet. Den dagen det sker är talibanerna ett minne blott.

Regeringsförslaget visar inte riktigt den viljeriktningen som borde stå till grund för förändring. Endast en av tjugofyra kandidater är kvinna. Husn Banu Ghazanfar föreslås behålla sin post som kvinnominister. Resten är män.

Tidigare i våras träffade jag och Nina Larsson en grupp kvinnliga parlamentariker från Afghanistan i riksdagen. De var oroade över utvecklingen och menade att president Karzai inte klarar av att stå emot trycket från konservativa krigsherrar. Hans position har försvagats efter att ett antal lagförslag inom familjepolitiken godkänts i parlamentet och undertecknats av presidenten själv.

Här har alla länder (inkl. Sverige) som har ett stort engagemang i Afghanistan ett ansvar att kräva riktiga förändringar. Vi är stora bidragsgivare till Afghanistans återuppbyggnad, mer pengar av biståndet borde kanaliseras direkt till civila organisationer, det skulle förstärka deras position i samhället och ge dem mer makt att avkräva av regeringen att ta i hårdare mot korruptionen och sätta stopp för de bakåtsträvande grupperna både inom politiken och i samhället.

Läs även andra intressanta åsikter om Hamid Karzai, Afghanistan, bistånd, talibaner, USA

enigheten varade i två dagar

Knappt två dar har passerat och den nybildade röd-gröna alliansen har redan fått bekymmer. Jag skrev i mitt förra inlägg att vi nog skulle få se en och annan konflikt inför öppen ridå, men att det skulle ske så snabbt kom lite som en överraskning måste jag nog ändå erkänna.

Miljöpartiet och vänstern kan inte enas om huruvida det ska vara en gemensam valplattform. Ohly är bakbunden av ett kongressbeslut. Men Peter Eriksson är av en annan uppfattning, så här säger han till Dn;

- Visst handlar det om en valplattform, säger han. Och hela syftet med de fem arbetsgrupperna är att ta fram en politik som täcker de flesta viktiga områden.

Låt oss ta två konkreta exempel för att förstå hur splittrad den röd-gröna alliansen är. När det gäller EU så vill sossarna vara kvar, miljöpartiet har nyligen bestämt sig för att vi inte ska dra oss ur och vänstern vill att vi lämnar omedelbart.

I säkerhetspolitiken säger sossarna ja till att skicka flera soldater till Afghanistan, mp vill bibehålla nuvarande styrka och v vill att vi kallar hem soldaterna omedelbart.

Det kan inte vara lätt att vara Mona Sahlin, knappt hinner hon dessarmera en konflikt innan en annan bryter ut. Men det ska bli intressant att följa den röd-gröna alliansens resa de kommande två åren. Och det faktum att de inte kommer redogöra för någon gemensam politisk linje innan våren 2010 förstärker bilden av att de kommer ha svårt att komma överens.

Läs även andra intressanta åsikter om röd-grön allians, splittring, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson, utrikespolitik, skatter, utbildning, bistånd, försvar


Länkar Dn, Henrik Brors, Svd, Schyman och Schlaug