Hedersfrågan är en av vår tids största feministiska utmaningar!

I morgon kväll ska jag årsmötestala på Liberala kvinnors årsmöte i Uppsala. Valet av tema är givet. Jag ska prata om en av mina hjärtefrågor; hederskulturen. Fastän samhället genom åren upplysts kring hedersfrågan, lagstiftningen skärpts till de utsattas fördel, enorma resurser tillförts kvinnojourerna, våra viktigaste samhällsinstitutioner; skola, socialtjänst, polis och övriga rättsväsendet utbildats i dessa frågor, finns det mycket kvar att göra.

Idag finns en ungefärlig uppskattning kring hur många som lever hedersrelaterade liv. Enligt Ungdomsstyrelsens kartläggning ”gift mot sin vilja” handlar det om 70 000 ungdomar mellan åldrarna 16-25 år som upplever att deras frihet inskränks.

För mig handlar den här frågan ytterst om en jämställdhetsfråga. En demokratifråga. Dock har debatten i första hand förts ur ett integrationsperspektiv och i sista hand ett jämställdhetsperspektiv. Jag är delvis medskyldig till det. Men den största skuldbördan ligger hos delar av feministrörelsen och vissa vänsterdebattörer.

Jag tycker att det borde råda konsensus kring vikten att bekämpa hederskulturen. När feministiskt initiativ med Gudrun Schyman i spetsen och andra delar av feministrörelsen borde stå längst fram på barrikaderna och ta kamp mot hedersförtrycket har de valt att vända dessa killar och tjejer ryggen.

Gudrun Schuman åker hellre till Almedalen och bränner pengar på bål, kallar svenska män för talibaner än att ta ordet heder i sin mun. Så tillåts hon vara en av feminismens främsta budbärare. Samtidigt skriker medsystrar och medbröder efter hjälp i det tysta. Det menar jag är ett historiskt svek.

Som Fadime-ambassadör har jag åtagit mig ett stort ansvar att sprida kunskap kring dessa frågor. Vi är 27 ambassadörer från hela landet. I mitt eget parti är dessutom Lotta Edholm, Nina Larsson, Anna Manell och Jenny Sonesson amassadörer. Fem hängivna liberala feminister som kommer fortsätta vårt arbete. Men vi behöver bli många fler som engagerar oss.

Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime behöver allt stöd de kan få i sitt viktiga arbete. Var med och bidra genom att bli medlem och engagera dig.  Det är mitt viktigaste budskap i morgon kväll hos Liberala Kvinnor i Uppsala. 

Dags att ta debatten mot Sverigedemokraterna!

Det är få politiska frågor som väcker så mycket känslor som invandrings – och integrationspolitiken.  Det har alltid funnits beröringsskräck i frågan.

När Lars Leijonborg 2002 pratade om integrationspolitikens misslyckande var kritikerna inte sena med att stämpla honom som rasist. Jag vill minnas att det var såväl politiska företrädare som medier från alla håll och kanter som anklagade folkpartiet att fiska i grumliga vatten.

Jag själv deltog i en intern arbetsgrupp 2005 tillsammans med Nyamko Sabuni och Mauricio Rojas. När vi presenterade våra integrationspolitiska förslag, haglade återigen anklagelserna om populism, rasism och flört med främlingsfientliga väljare över oss.

Det var en djupt orättvis kritik eftersom att vi föreslog åtgärder för att bekämpa bl.a. barnäktenskap, könsstympning och tvångsäktenskap. Det som då var förbjudet att prata om är numera rumsrent. Regeringens nyligen föreslagna lagförslag handlar just om att kriminalisera barn- och tvångsäktenskap. Samma förslag som idag hyllas av tidigare antagonister.

Sverigedemokraterna blev invalda i riksdagen 2010. Det har lett till att integrationsdebatten återigen tystnat bland riksdagens övriga partier. Det är oroväckande att det inte förs en bredare diskussion om de framtida utmaningarna.

Debatt, även med Sverigedemokrater, är avgörande för att ge väljarna alternativ och spräcka hål i partiets främlingsfientliga retorik. Att konsekvent ta avstånd från varje förslag som presenteras, bara för att SD står som avsändare är inte vidare konstruktivt. Det blir ett sätt för SD att vingklippa övriga partier. Blir det tyst i debatten så vet vi att SD växer i opinionen.

Det är när kritikerna lägger locket på som intoleransen blir allt mer tydlig och främlingsfientligheten får ett starkare fäste i vårt samhälle. Senaste veckorna har få undgått debatten om rasism som pågår i medier och sociala forum.  Alla förutom de politiska partierna deltar i debatten. Tyvärr måste jag nog tillstå att diskussionen havererat även denna gång. Istället för att tala om kärnan av problemen har man återigen fastnat i frågan om vem som får vara budbärare av dessa frågor. 

Integrationsdebatten är för viktig för att förringas. Istället för att upprepa misstagen från 2006 och 2010 bör vi ta debatten. Annars har vi ett ännu större SD i riksdagen efter valet 2014. Ett parti som kanske också börjar få inflytande över politiken. Jag vill inte vakna upp till en dyster måndagsmorgon den 22 september, det tror jag inget parti vill. 

I mars förra året var det en extra insatt debatt i Sveriges riksdag med anledning av oroligheterna i Husby och andra förorter som snabbt kom att bli en världsnyhet. Jag företrädde Folkpartiet i debatten och gav min syn på integrationspolitiken, dess misslyckande och de utmaningar vi har framför oss. Sändningen går att se HÄR på riksdagens webb-tv. 

Ännu ett steg framåt i arbetet mot hederskulturen!

Idag presenterade jämställdhetsminister Maria Arnholm och justitieminister Beatrice Ask ett antal förslag på DN-debatt för att skärpa lagen mot barnäktenskap och tvångsäktenskap.

Ett nytt brott ”äktenskapstvång” införs i lagen. Att tvingas gifta sig mot sin vilja är en grov kränkning av mänskliga rättigheter. Svenska domstolar har haft svårt att hantera hedersrelaterade brott då det oftast handlat om många förövare i den här typen av brottslighet.

Den nya lagen, blir i den meningen, betydelsefull när rättsväsendet markerar att det får konsekvens för samtliga inblandade att tvinga en person i familjen eller släkten att gifta sig mot sin vilja. Straffskalan blir dessutom strängare, med fängelse upp till fyra år, vilket har en viktig avskräckande effekt.

Åldersgräns införs för äktenskap. Fastän lagen ändrades 2003 av dåvarande socialdemokratiske justitieministern, Thomas Bodström var det fortfarande möjligt för minderåriga flickor att gifta sig vid graviditet, eftersom att dispensmöjligheten inte togs bort. Läs propositionsförslaget till riksdagen här. Med dagens förslag försvinner dispensmöjligheten.

Regeringen föreslår även att fullmaktsäktenskap som ”huvudregel” inte erkänns i Sverige och inte heller utländska barnäktenskap där någon av parterna hade svensk anknytning när äktenskapet ingicks. På den här punkten hade jag önskat att man vågade vara mer tydlig i sin hållning. När ännu en dispensmöjlighet byggs in i lagen skapar det kryphål som gör det möjligt att kringgå lagen. Läs gärna journalisten Rassol Awlas artikel på DN-debatt från förra året om fullmaktsäktenskap.

På det hela taget är förslagen väldigt bra och välkomna. Idag vet vi att minst 70 000 unga lever hedersrelaterade liv, och dessa siffror är sannolikt bara toppen av ett isberg. Det har tagit många år för officiella Sverige att erkänna hederskulturens existens – men idag finns såväl adekvat forskning som rejält myndighetsarbete för att arbeta förebyggande och hjälpa utsatta ungdomar. 

Förhoppningsvis tar vi ännu några kliv framåt men jag vill också understryka att allt arbete inte bara kan handla om lagstiftning. Det är också viktigt att jobba med attityder, kunskap om det svenska samhället och ha ett tydligt jämställdhetsfokus som ska börja i förskolan redan. Det var detta Fadime Sahindal försökte säga till den samlade riksdagsförsamlingen 2001 i riksdagshuset. 

”Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas”

Jag kommer som nyutnämnd Fadime- Ambassadör 2014 för Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime göra allt som finns i min makt för att fortsätta driva hedersfrågorna. Vill du veta mer om GAPF:s viktiga arbete kan du besöka deras hemsida på gapf.se

Utvecklingen i Turkiet på väg åt fel håll!

I november förra året reste en delegation från Freedom House till Turkiet för att på plats ta reda på hur regeringens medielagar slagit mot journalisters möjlighet att rapportera om samhällsutvecklingen på ett objektivt sätt.

Delegationen träffade företrädare från såväl journalistkåren, frivilligorganisationer, företagsledare som höga regeringstjänstemän. Rapporten som Freedom House presenterade igår bekräftar att utvecklingen går åt fel håll. Journalister skräms till tystnad, avskedas, fängslas eller förbjuds att rapportera om de är kritiska. Läs rapporten här.

 De senaste årens utveckling har inte främjat demokratiutvecklingen. När nuvarande premiärminister, Recep Tayyip Erdogan och hans rättvise - och utvecklingsparti (AKP) kom till makten 2003 föddes en gnista av hopp.

Vi var många som trodde på förändring. Att Turkiet nu skulle ändra färdriktning och bana åt rätt håll. Att de frostiga relationerna med EU skulle tinas upp eftersom att Erdogan de första åren vid ämbetet visade en vilja till förändring. Ett antal reformer genomfördes som banade åt ett demokratiskt håll.

Idag har Turkiet slungats tillbaka till tiden innan 2003, om inte till det sämre. Korruptionsskandalerna avlöser varandra,  ända in i Erdogans egen regering. Krigsretoriken mot det kurdiska folket, som utgör en femtedel av befolkningen (15 miljoner) har stundtals varit väldigt obehaglig. Kvinnors rättigheter har inskränkts  och landet befinner sig i total kaos. Premiärministerns maktfullkomlighet påminner närmast om en diktators desperata agerande för att hållas sig fast vid makten.

Erdogan har gjort till vana att hänga ut kritiska journalister med namn och bild i offentliga framträdanden. Han ger en massa bidrag till mediabolag som är lojala mot honom och får på så sätt enorm makt över mediernas oberoende. Företag som är kritiska mot honom blir antingen mål för skatteutredningar eller missgynnats vid upphandlingar.

Vi kommer ihåg protesterna på Taksim Torget i Istanbul förra sommaren. Massprotesterna visade också att människor fått nog av Erdogans auktoritära styre. Obama-administrationen har varit väldigt lam i sin kritik mot utvecklingen och EU talar i vanlig ordning med kluven tunga.

En fri press är en av grundpelarna i en rejäl demokrati. Den turkiska regimen har gått vilse och kört in i ett dike. Förtroendet är förbrukat och krisen ett faktum. EU:s roll har nog aldrig varit viktigare än idag. Tyvärr har finanskrisen bidragit till att Turkiet hamnat i periferin och lagts på viloläge i väntan på att EU återigen ska visa intresse för fortsatta medlemskapsförhandlingar.

I våras blev jag inbjuden till Agenda för att diskutera utvecklingen i Turkiet med anledning av president Abdullah Guls statsbesök i Sverige. Inslaget går att se här.

Freedom House är en oberoende forskningsinstitut som bidrar till spridandet av politisk frihet och demokrati över hela världen. Besök hemsidan här.

Grov retorik återupprepar sig i Stockholms Stadshus!

I november förra året debatterade fullmäktige budgeten för Stockholms Stad med inriktning för 2014. Det var två långa och intensiva dagar med debatt och beslut. Det går ofta hett till när majoriteten och oppositionen debatterar mot varandra. Och så ska det givetvis vara. Det är viktigt att väljarna ser den tydliga skiljelinjen mellan blocken i svensk politik.

Under utbildningsdebatten gick en av vänsterpartiets topprofiler, Karin Rågsjö upp i talarstolen med udden riktad mot Folkpartiet och skolborgarrådet Lotta Edholm och jämförde svenska friskolesystemet med diktatorn Pinochets skräckvälde i Chile mellan åren 1973 - 1990.

Jag fann liknelsen väldigt osmaklig och påtalade detta för Rågsjö i talarstolen. Dels är det respektlöst mot chilenare i Sverige som flydde undan sin despot. Men också att Rågsjö på fullaste allvar jämför en demokrati med en diktatur som Chile var mellan dessa åren.

Att svenska partier (undantaget vänsterpartiet) i stor enighet gjort upp kring en viktig valfrihetsreform för elever och föräldrar; rätten att välja skola, skulle vara odemokratisk, gör inte Rågsjös uttalanden bara pinsamma. Hon drar ett löjets skimmer över svensk politik.

Jag trodde Vänsterpartiet skulle förstå kritiken och upphöra med den här typen av retorik. Dock hade jag fel. Idag trampade Rågsjö återigen i klaveret. Under arbetsmarknadsnämndens sammanträde lade Vänsterpartiet och Karin Rågsjö ett eget förslag till beslut i ett remissärende över ett regeringsbetänkande om Svenska för invandrare. I sin text jämförs återigen diktatorn Pinochet med ett förslag om pengsystem för SFI.

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Vänsterpartiet gör ju med jämna mellanrum omdömeslösa uttalanden. I januari kunde vi höra kongressdeltagare på landsmötet jämföra folkvalda alliansregeringen med Nazistyskland och förintelsen:

”Nazismen kunde inte göra det bättre. Onödiga, dyrbara, icke lönsamma vill vi bli av med. Gaskamrar skulle se illa ut. Vi arbetar mera finstilt.”

Partiledaren Jonas Sjöstedt bad förvisso om ursäkt men det var först efter att Jan Björklund offentligt pressade honom till det. Karin Rågsjö och hennes kamrater i Stockholm Stads fullmäktige har ofta en tendens att inta ståndpunkter av dessa slag. Det är inte bara tråkigt utan visar på tillståndet för svensk vänsterparti. Jag hoppas också väljarna noterar detta inför valdagen 21 september.