Kort om stort och smått

Jag har fått mail senaste tiden med frågan om varför jag bloggar så sällan. För alla som undrar så beror det på att jag jobbar heltid på bank, har en hel del politiska åtaganden att hinna med, är höggravid och helt slut när jag kommer hem på kvällarna. Därför så få inlägg, men är det något jag verkligen vill dela med mig av så drar jag givetvis igång datorn.

Nu till det väsentliga.

Indien varnade militärledningen 36 timmar innan cyklonen drog in över Burma. Ingen vet hur många dödssiffror det handlar om men enligt spekulationer kommer det landa på över hundratusen döda. Hjälporganisationer har fastnat vid gränsen för att de inte kommer in i landet. Enligt Burmaexperter som träffades på utrikespolitiska institutet idag kan detta leda till att juntans makt försvagas. Låt oss hoppas på det. Ikväll sänder vi en tanke åt det burmesiska folket.

Morgan Johansson (s) försöker göra en Danielsson. Han är inte nöjd med Schenströms skriftliga svar till konstitutionsutskottet. Skillnaden mellan Schenström och Danielsson är att hon tog sitt ansvar och avgick. Man ska inte kasta sten i glashus Morgan.

De politiska partierna krymper enligt aktuellt. Sossarna och Centern tappar flest medlemmar. Hur kommer det sig? Det finns säkert en hel del förklaringar men jag tror att en orsak till detta beror på att det bildas fler icke parlamentariska organisationer som erbjuder alternativa forum för samhällsengagerade att få gehör för sina hjärtefrågor. I ett politiskt parti upplever många att de måste ställa sig bakom vartenda ord i partiprogrammet, i andra forum väljer man själv när och hur man ska engagera sig.

I dagens DN går det att läsa ett reportage om Tensta efter senaste tidens kravaller och attacker mot T-bana och buss. De boende har fått nog av allt bus och igår kom tydligen mycket folk till ett öppet möte som stadsdelsnämnden arrangerade. Det är bra att de boende reagerar, utan deras engagemang kommer ingenting att förändras.

Samtidigt tror jag inte som fritidsledaren Ismet Kilincale att mer pengar är lösningen. Först och främst handlar det om att föräldrar till 11-16 åringar som ränner runt i centrum halva nätterna tar sitt ansvar. Det behövs grannsamverkan och fler vuxna som syns utomhus. Sen kan och bör samhället bidra med nödvändiga verktyg för att vända utvecklingen.

Sist men inte minst

Grattis på 60 års dagen Israel, hipp hipp hurra, hurra, hurra.

Burmesiska folkets kamp är vår kamp!

Det är härligt att se på nyheterna hur Burmas befolkning kämpar för frihet och demokrati. Drygt hundratusen människor har gett sig ut på Rangoons gator idag, de trotsar militärjuntans varningar och hot om våld och blodigt slut. Folket har fått nog, den här gången kan kampen kanske få annan utgång än 1988 då tusentals människor dödades i massdemonstrationer.

Det märks tydligt att regimen är stressad. Trots insatser för att mana folket att avbryta demonstrationerna har det gett motsatt effekt. Människor har fått nog och det verkar som att kampen inte kan tystas den här gången. Hela världens blickar riktas nu mot militärjuntan. Ryssland har redan deklarerat att ”man ser händelserna som inre angelägenheter”. Är vi förvånade, Nej.

Vi är många som väntar på Kinas ställningstagande. Ställer sig Kina bakom frihetskämparnas kamp (NEJ), går de med på USA:s förslag till FN:s säkerhetsråd att införa sanktioner mot militärjuntan (NEJ), kommer de försöka finta bort frågan för att slippa ta ställning med tanke på OS-mästerskapen som drar igång om knappt ett år (TROLIGTVIS) eller ställer de sig bakom den blodsbesudlade juntans övertramp mot de mänskliga rättigheterna (JA, tyvärr).

Västvärldens medier måste fortsätta hålla kampen levande via tv, radio, tidningar och Internet. Alla bloggare borde skriva om det som händer för att visa det burmesiska folket att vi står bakom dom. Militärjuntans övergrepp ska inte få gå obemärkt förbi.