Ett steg framåt och två steg bakåt!

In i det sista hotade Turkiet med att lägga in sitt veto för att stoppa utnämningen av Anders Fogh Rasmussen som nästa Natochef. Efter krisförhandlingar med bland annat president Obama gick det vägen till slut.

Enligt uppgifter i turkiska medier hade Turkiet elva krav och fick igenom fem. Två av kraven var en ny post som biträdande generalsekreterare med särskilt ansvar för kontakt med muslimska ländernas företrädare samt plats i Natos generalstab. Båda posterna ska tillsättas av turkar.

Turkiets motstånd mot Rasmussen har officiellt hänvisats till publiceringen av Mohamedkarikatyrerna i danska Gyllandsposten som fick hela muslimska världen i gungning för ett par år sedan. Rasmussen som då var statminister stod emot alla former av påtryckningar. Han avböjde att träffa diplomater från muslimska länder och vägrade be om ursäkt med hänvisning till de grundlagskyddade rättigheterna. Det är detta som diskvalificerar Rasmussen menar turkarna.

Det andra argumentet som kanske är det viktigaste är att Turkiet i flera år haft en personlig strid med Rasmussen. I Danmark sänds en kurdisk sattelitkanal Roj TV, och Turkiet har länge krävt att den ska förbjudas.

När Turkiets premiärminister, Erdogan besökte Köpenhamn 2005 vägrade han delta i en presskonferens med Anders Fogh Rasmussen eftersom att en av de ackrediterade journalisterna var kurd och kom just från tv kanalen Roj.

Turkiet har som sagt lång resa kvar. Det ska mycket till innan landet kan kallas demokratiskt. Reformprocessen kan beskrivas med ett steg framåt och två steg bakåt. Ibland blir jag faktiskt konfunderad när svenska politiker helt utan förbehåll skriker ja till turkiskt EU-medlemskap. När Turkiet inte ens kan respektera andra länders grundlagsskyddade rättigheter blir det svårt att ta Erdogan på allvar när han påstår att det pågår ett reformarbete.

Läs relaterade länkar och bloggar; Svd:s ledarblogg, SvD, Newsmill, DN, SvD-opinion Fredrik Malm,

Läs även andra intressanta åsikter om Turkiet, NATO, EU, Dansk Folkeparti Anders Fogh Rasmussen, yttrandefrihet, muslimska världen, Gaza, Israel, Barack Obama,

Khader eller Kjaersgaard?

Rasmussen iaktar Kjaersgaard och Khader och tänker samtidigt att detta kanske kan gå vägen i alla fall.

I morgon är det val i Danmark. Efter tre veckors intensiv valkampanj står valet mellan Venstre och Socialdemokraterna. Opinionsmätningar har från och till visat jämnt lopp mellan blocken och valfrågorna har i huvudsak handlat om välfärdsfrågor. Men invandringsfrågorna har också stått högt upp på agendan och i stort sett alla partier har deklarerat att de är för en fortsatt restriktiv invandringspolitik för att inte tappa väljare till Dansk Folkeparti.

Ny Alliance som bildades i våras av före detta Radikale Venstre medlemmen Naser Khader har fått stor medial uppmärksamhet under hela valrörelsen. Medierna har beskrivit partiet som de nya vågmästarna som kan ta över Dansk Folkepartis roll som stödparti åt regeringen. Men av dagens mätningar att döma tyder det mesta på att statsminister, Anders Fogh Rasmussen behöver stöd av både Khader och Kjaersgaard för att fortsätta styra landet.

Det kan inte vara det lättaste eftersom att det ena partiet bildades just för att marginalisera det andra och det andra partiet inte vill ha personer med Khaders etnicitet i Danmark. Komplicerat? Kan bli om Rasmussen inte kan finna samarbetsformer som tillfredställer båda parter.

Samtidigt ska man veta att både Khader och Kjaersgaard påminner om varandra på en punkt, båda är kontroversiella och detta såg vi tydligt under Danmarks egen Mohammadkris. Det var faktiskt dessa två personer som var mest tongivande i den offentliga debatten. Och båda förstärkte bilden på olika sätt om varför det är viktigt att försvara yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle.

Dansk Folkeparti har under valrörelsen tagit hjälp av profeten Mohammad på sina valaffischer och det retade säkert upp en och annan person. Ärligt talat var det en genial mediekupp och kanske var det så att de sökte en Mohammadkris till för att få fler röster, men oavsett vad så var det skönt att människor var mer sansade denna gång och inte överreagerade som man gjort tidigare. Och detta om något visar att vi trots allt lärt oss något av kriserna och det är att acceptera och respektera demokratins spelregler och de värden ett fritt samhälle vilar på.