söndag 4 november 2007

Eritreanska oppositionen kämpar vidare!

Igår följde jag med Fredrik på ett möte i Kista träff som arrangerades av organisationen Fred och demokrati i Eritrea. Ordföranden heter Ibrahim Abdella även medlem i folkpartiet och seminarieledaren hete Ahre Hamednaca socialdemokrat som sitter i fullmäktige i Stockholm.

Inbjudna gäster var två forskare, Sahle Tesfay från Tyskland och Yohaness Azzazi från USA. Eftersom att båda talade Tigrinya förstod jag inte vad de sa, men när jag frågade Ibrahim om huvudbudskapen sa han med allvarlig ton att; ”oppositionen måste ena sig för fred och demokrati, någon annan väg är inte möjlig”.

Det var fantastiskt att se engagemanget hos dessa människor. Hur de modigt vågar trotsa diktaturregimens förlängda arm (ambassaden) som kartlagt varenda eritrean i Sverige, i synnerhet de som inte stöttar regimen. Regimkritikerna kan inte återvända hem till Eritrea eftersom att de riskerar hamna i fängelse, därför lever många med drömmen om att deras land en vacker dag ska bli fri från diktatur och det är med den drömmen som de orkar kämpa vidare.
Alla eritreaner som bor i Sverige måste betala två procent av sin årsinkomst till regimen. Vägrar man så markerar regimen med att hemsöka familj och släkt och trakassera dem.

Det är fruktansvärt hur ett land som efter tre decenniers befrielsekrig som omvärlden såg ett demokratiskt hopp hos gick i motsatt riktning. Sedan självständigheten från Etiopien 1993 har inga fria val tillåtits och Eritrea är idag enpartistat.

Seminarieledaren summerade mötet med ett budskap som är viktig att ta fasta på. Han menade att när engagemanget tenderar att fokusera på en person, i det här fallet Dawit Isaak svensk-eritreansk journalist som återvände hem efter självständigheten för att vara med och grunda landets första oberoende tidning Setit så finns en risk att den eritreanska frågan i sin helhet riskerar hamna i skymundan och detta bekräftades även av andra deltagare.

Svenska regeringens engagemang har framförallt handlat om Isaakfallet (vilket jag vill understryka är bra) men man tyckte att riksdagens tvärpolitiska grupp som arbetar för hans fall borde byta namn till eritreanska vänskapsgruppen för att visa alla demokratikämpar att deras engagemang också är värt något.

Jag kände mig en erfarenhet rikare när jag lämnade mötet och förstod än mer hur viktigt det är att Sverige och den svenska regeringen stöttar organisationer och demokratikämpar som arbetar för fred och frihet i sina hemländer.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Varför bekämpar inte svenska staten osv övergreppen mot normala eritreaner i Sverige? Är vi rädda för Eritrea?

Henrik, liberal i Göteborg

Mohamed sa...

Det där med att släktingar blir trakasserade om man inte betala 2% av sin årsinkomst stämmer inte ,däremot så låter det mycket bra , Eritreaner måste börja kämpa mer för att få bort den nuvarande regimen , det går