Tack och adjö!

Det var roligt så länge det varade men nu lägger jag bloggandet åt sidan. Anledningen till det beror i huvudsak på tidsbrist. Över 60 inlägg har publicerats från juni fram till idag och jag har fått massor av kommentarer; trevliga, elaka, idiotiska, allvarliga, skämtsamma osv. men till saken hör att ingen nekats publicering (förutom en kommentar som gick väl över min gräns)

Till alla er som följt bloggen vill jag säga TACK!

Gulan Avci

Khader eller Kjaersgaard?

Rasmussen iaktar Kjaersgaard och Khader och tänker samtidigt att detta kanske kan gå vägen i alla fall.

I morgon är det val i Danmark. Efter tre veckors intensiv valkampanj står valet mellan Venstre och Socialdemokraterna. Opinionsmätningar har från och till visat jämnt lopp mellan blocken och valfrågorna har i huvudsak handlat om välfärdsfrågor. Men invandringsfrågorna har också stått högt upp på agendan och i stort sett alla partier har deklarerat att de är för en fortsatt restriktiv invandringspolitik för att inte tappa väljare till Dansk Folkeparti.

Ny Alliance som bildades i våras av före detta Radikale Venstre medlemmen Naser Khader har fått stor medial uppmärksamhet under hela valrörelsen. Medierna har beskrivit partiet som de nya vågmästarna som kan ta över Dansk Folkepartis roll som stödparti åt regeringen. Men av dagens mätningar att döma tyder det mesta på att statsminister, Anders Fogh Rasmussen behöver stöd av både Khader och Kjaersgaard för att fortsätta styra landet.

Det kan inte vara det lättaste eftersom att det ena partiet bildades just för att marginalisera det andra och det andra partiet inte vill ha personer med Khaders etnicitet i Danmark. Komplicerat? Kan bli om Rasmussen inte kan finna samarbetsformer som tillfredställer båda parter.

Samtidigt ska man veta att både Khader och Kjaersgaard påminner om varandra på en punkt, båda är kontroversiella och detta såg vi tydligt under Danmarks egen Mohammadkris. Det var faktiskt dessa två personer som var mest tongivande i den offentliga debatten. Och båda förstärkte bilden på olika sätt om varför det är viktigt att försvara yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle.

Dansk Folkeparti har under valrörelsen tagit hjälp av profeten Mohammad på sina valaffischer och det retade säkert upp en och annan person. Ärligt talat var det en genial mediekupp och kanske var det så att de sökte en Mohammadkris till för att få fler röster, men oavsett vad så var det skönt att människor var mer sansade denna gång och inte överreagerade som man gjort tidigare. Och detta om något visar att vi trots allt lärt oss något av kriserna och det är att acceptera och respektera demokratins spelregler och de värden ett fritt samhälle vilar på.

Mistero Buffo på södra teatern!

Ikväll var jag på södra teatern och såg skådespelaren och stand-up komikern, Özz Nujens uppsättning av Mistero Buffo, en enmansteater som binder samman fyra olika pjäser.

Mistero Buffo bygger på den medeltida tidens gycklare (ofta munkar) som for land och rike runt och framförde sina spel på mötesplatser. Munkarna stod ofta i konflikt med den mäktiga kyrkan som ansågs ha för stor dominans i samhället som missbrukades liksom den gör idag.

Özz var lysande som vanligt. Hans förmåga att fånga publikens uppmärksamhet med sin humoristiska, sarkastiska och råa sätt var helt underbart. För den som känner Özz vet att han är mästare på att sända ut politiska budskap inlindat i komiken, det är en styrka jag tycker många komiker besitter.

Att våga skämta om allt och alla och få publiken att nästan vika sig av skratt samtidigt som skämten får oss att stanna upp och inse att det finns ett underliggande budskap som träffat oss rakt i in i hjärtat och blottat våra innersta fördomar kan vara nyttigt ibland.

Politik och komedi påminner mycket om varandra men skiljer sig på en punkt, komedin har inga tabun medan politiken är omringad av korrekthet som inte får överträdas. Detta ser jag som en av huvudorsakerna till integrationspolitikens misslyckande.

För den som vill se pjäsen kan biljetter antingen beställas på Södra teatern eller Özzs hemsida.

Eritreanska oppositionen kämpar vidare!

Igår följde jag med Fredrik på ett möte i Kista träff som arrangerades av organisationen Fred och demokrati i Eritrea. Ordföranden heter Ibrahim Abdella även medlem i folkpartiet och seminarieledaren hete Ahre Hamednaca socialdemokrat som sitter i fullmäktige i Stockholm.

Inbjudna gäster var två forskare, Sahle Tesfay från Tyskland och Yohaness Azzazi från USA. Eftersom att båda talade Tigrinya förstod jag inte vad de sa, men när jag frågade Ibrahim om huvudbudskapen sa han med allvarlig ton att; ”oppositionen måste ena sig för fred och demokrati, någon annan väg är inte möjlig”.

Det var fantastiskt att se engagemanget hos dessa människor. Hur de modigt vågar trotsa diktaturregimens förlängda arm (ambassaden) som kartlagt varenda eritrean i Sverige, i synnerhet de som inte stöttar regimen. Regimkritikerna kan inte återvända hem till Eritrea eftersom att de riskerar hamna i fängelse, därför lever många med drömmen om att deras land en vacker dag ska bli fri från diktatur och det är med den drömmen som de orkar kämpa vidare.
Alla eritreaner som bor i Sverige måste betala två procent av sin årsinkomst till regimen. Vägrar man så markerar regimen med att hemsöka familj och släkt och trakassera dem.

Det är fruktansvärt hur ett land som efter tre decenniers befrielsekrig som omvärlden såg ett demokratiskt hopp hos gick i motsatt riktning. Sedan självständigheten från Etiopien 1993 har inga fria val tillåtits och Eritrea är idag enpartistat.

Seminarieledaren summerade mötet med ett budskap som är viktig att ta fasta på. Han menade att när engagemanget tenderar att fokusera på en person, i det här fallet Dawit Isaak svensk-eritreansk journalist som återvände hem efter självständigheten för att vara med och grunda landets första oberoende tidning Setit så finns en risk att den eritreanska frågan i sin helhet riskerar hamna i skymundan och detta bekräftades även av andra deltagare.

Svenska regeringens engagemang har framförallt handlat om Isaakfallet (vilket jag vill understryka är bra) men man tyckte att riksdagens tvärpolitiska grupp som arbetar för hans fall borde byta namn till eritreanska vänskapsgruppen för att visa alla demokratikämpar att deras engagemang också är värt något.

Jag kände mig en erfarenhet rikare när jag lämnade mötet och förstod än mer hur viktigt det är att Sverige och den svenska regeringen stöttar organisationer och demokratikämpar som arbetar för fred och frihet i sina hemländer.