Vem sa att livet är en fest?

Nu har det gått åtta dar sedan vi kom hem med Kevin och jag lovar att jag inte gått sysslolös. Det ska ätas, bytas om, skrikas, rapas, ges tonvis med kärlek och läras både svenska och kurdiska. Sedan ska det promeneras eftersom att han gillar att åka vagn. Den som tror att en timme räcker misstror sig, min gosse behöver minst tre timmar om dan (men det gör inget, då kommer jag i form snabbare:)

Det fiffiga med denna enorma omställning är att tiden utnyttjas effektivt utan att man behöver tänka på det. Kroppen ställer om sig automatiskt på ett sätt som inte går att förklara. Är Kevin vaken så är det bara han som gäller, sover han försöker vi bland annat uppdatera bloggen, läsa, surfa runt på nätet eller bara titta på TV

Att ha barn är inte som dans på rosor, ens psyke sätts på prov hela tiden och man går på helspänn dygnet runt. Varje gång man fått honom att somna känns som en seger, men är han vaken har fått mat och blivit ombytt så finns inget som kan ersätta de stunderna då man ligger och gosar.

Ps! Nästa inlägg kommer inte handla om Kevin eller hur det är att vara morsa men jag kände att jag ville dela med mig av senaste tidens nyfunna känslor hos mig:=)