GLÖM ALDRIG HALABJA!

Det är den 16 mars 1988. Solen har trängt sig fram över bergen, inte ett moln så långt ögat kan se. Den kurdiska staden Halabja vaknar till liv. Människor kliver upp som vanligt och vardagsbestyren väntar.

Klockan tolv på förmiddagen syns en massa plan i skyn nära gränsen till Iran. En massa vita papper släpps från luften.

Ingen har någon aning om att de små vita papprena ska mäta vindarnas riktning och hastighet inför det som komma skall. Planen kommer närmre och tittar man upp i skyn kan man nu se att det inte är några vanliga passagerarplan. Det är Saddam Husseins stridsplan som nu flyger så lågt att det dånar i öronen. Halabja bombas med fem olika sorters kemiska stridsmedel, bland annat med senapsgas och nervgas.

Det tar bara några minuter så har över 5000 människor fallit ner döda till marken. En del bilder visar vilka sysslor människor utförde just innan de föll ner på marken med öppna munnar som inandats gaserna. Vuxna som faller ner på marken med små barn som man försökt skydda.

Trots att det gått 26 år så är Halabja fortfarande ett öppet sår bland kurder. Varje år samlas vi för att minnas och hedra offren, deras anhöriga och överlevande. Den där vårdagen i mars 1988 var inte första gången Halabja blev hemsökt av Saddam Hussein och hans Baathparti.

Under det kurdiska upproret bombades staden med napalm 1974, och i maj 1987 lät Saddam Hussein invadera Halabja och ett hundratal människor blev begravda levande i Kaniashkan när hela området blev jämnat med marken med sprängmedel.

Den kurdiska staden Halabja var inte ett enstaka mål för Baathpartiets krigsföring mot en försvarslös kurdiska befolkning. Folkmordet i Halabja var en del av Saddam Husseins folkmordskampanj Anfal.

Enda sedan Irak grundades 1932 pågick förföljelse av kurderna i Irak. Men det intensifierades när Baathpartiet tog makten 1968. Från februari till november, i slutfasen av kriget mot Iran, marscherade de arabiska stridspatrullerna in i Kurdistan och jämnade 4500 byar och ett femtiotal städer med marken.

Man genomförde massdeportationer, massavrättningar och bombräder. Tortyr kom att bli en del av vardagen för de allra flesta kurderna. Under denna korta period hade 182000 människor dödats.

Folkmordet i Halabja gav eko över hela världen.  Den rasistiska panarabiska politiken Saddam Hussein drev mot kurderna skördade många människoliv.

Men Baathpartiet lyckades aldrig fullfölja Anfalkampanjen som gick ut på att förinta det kurdiska folket och radera bort deras existens. År 2005 gjorde jag en resa till Södra Kurdistan tillsammans med min partivän Fredrik Malm. Vi skrev en artikelserie i fyra delar åt Expressen som skildrade utvecklingen i Irak och Södra Kurdistan efter Saddam Husseins fall. En av våra texter handlade om Halabja utifrån samtal vi hade med bland andra överlevande. Det var den svåraste resan i mitt vuxna liv och jag lämnade Kurdistan med blandade känslor.

I morgon söndag är det 26 år sedan Halabja utsattes för folkmordet. Vi samlas runt om i världen för att hedra offren, överlevande och deras anhöriga. Men det är också en dag för eftertanke. Vi får aldrig glömma Halabja, också kallat för kurdernas Hiroshima. Glömmer vi historien kommer det att upprepas i framtiden. Den här texten har jag skrivit med gråt i halsen. Den 16 mars är en tung dag för oss kurder.

Här går det att läsa mina och Fredriks artiklar publicerade i Expressen år 2005:

Artikel 1: Federation är bara ett delmål

Artikel 2: Det är nya tider nu

Artikel 3: Ständigt ångest i Saddam Husseins rike

Artikel 4: i Kirkuk avgörs Iraks framtid

Antisemitismen får aldrig normaliseras!

Antisemitismen har återigen visat upp sitt vidriga tryne i Sverige. Nynazistisk propaganda sprider sig och vitmaktmiljön attraherar unga människor.

Den senaste tiden har fredliga demonstrationer attackerats av nazister i Malmö och Stockholm.

Judiska elever möttes i måndags av antisemitiskt klotter som ”judeäckel”, hakkors och sifferkombinationen 1488 som används av nazister och hyllar Hitler. Allt detta på Vasa Real och Cybergymnasiets husfasader. Två skolor som ligger i hjärtat av Stockholms innerstad.

Judiska församlingar tvingas till rigorösa säkerhetsåtgärder för att garantera säkerheten för sina församlingsmedlemmar. På förintelsens minnesdag tvingas överlevande judar (de är inte många kvar vid livet idag) ta bakvägen ut efter högtidhållandet. Jag vet för jag har själv tvingats till det.

Judar i Malmö tvingas packa väskorna och flytta för gott. En del emigrerar till Israel eftersom att de inte längre känner sig trygga i sin födelsestad. När inte ens polisen kan garantera säkerheten för sina medborgare har alla gränser passerats.

Fredliga kippamanifestationer som markerar mot judehatet i Malmö har mötts av hat och våld av motdemonstranter. Listan kan göras lång men det gör ont att behöva lyfta alla de vidriga exempel som Sveriges judar jämt och ständigt utsätts för.

Antisemitismen har alltid varit inbäddat i den svenska samhällskroppen. Judar födda i Sverige beskylls för Israel – Palestinakonflikten. Man använder denna konflikt som en förevändning för att komma åt den judiska minoriteten i Sverige och piska upp antisemitiska stämningar.

Svenska företags och Svenska Kyrkans för den delen, godtyckliga bojkottkampanjer mot Israel är återkommande. Men sällan tas initiativ för att genomföra bojkotter mot totalitära diktaturregimer som dagligen förtrycker sina medborgare. Och det är ett antal länder.

En del kan tycka det vara långsökt att jämföra utvecklingen i Sverige och Europa med 30-talet. Men jag tycker inte det. Vi ser tendenser som påminner om pogromer mot judar som var startskottet till förintelsen.

I en tid när främlingsfientlighet sprider sig som en löpeld genom hela vår kontinent har vi alla ett ansvar att reagera och agera. Vi får aldrig möta främlingsfientlighet och intolerans med tystnad. Vi har alla ett ansvar för det samhälle vi lever i och den framtid vi vill forma.

I morse passerade jag Vasa Real, ett stenkast ifrån mitt bostadsområde. Det vidriga klottret hade ersatts av röda hjärtan och följande budskap:

”Den som hatar låter kanske högre, men vi som älskar är 1000 gånger fler. Vi kommer aldrig låta nazisterna vinna”

Kampanjen stod Liberala Ungdomsförbundet för. Jag är stå stolt över alla ungliberaler som deltagit i kampanjen. Deras engagemang ger hopp och det är just så vi måste arbeta för att visa vår avsky mot all form av rasism som drabbar medborgare i vårt land.

Läs även Madeleine Sjöstedts blogginlägg här Lotta Edholms inlägg här Liberala Ungdomsförbundets love-kampanj här