Jag var 12-13 år när "Lasermannen" John Ausonius härjade i Stockholm. Trots min unga ålder visste jag att något inte stod rätt till. Mina föräldrars oro för mig och mina syskon. Det allmänna tillståndet bland vänner och bekanta skapade en olustig och jobbig situation. Stockholm förvandlades till en kall och rå stad och ingen kände sig säker.
Jag spelade basket på den tiden. Varje helg hade vi antingen hemma- eller borta match. När vi spelade på bortaplan kommer jag ihåg att samtalsämnet under resorna ofta handlade om lasermannen. Vi var ständigt på vår vakt, höll till och med koll på varandras kroppar, om någon hade röd prick (laser) så skulle vi kasta oss över personen och lägga oss på marken.
Vi som varit med en gång tidigare förstår hur människor i Malmö känner och upplever situationen. Polisen jobbar intensivt med fallet. Ännu vet vi inte vilka motiv som ligger bakom. I den bästa av världar hoppas jag att skjutningarna inte har med främlingshat att göra. Men det är svårt att skaka sig loss den misstanken. Och gårkvällens beskjutning in mot en lägenhet, som skadade två kvinnor gör faktiskt saken ännu värre.
Om människor inte kan känna sig säkra i sina hem, var ska de då uppleva trygghet? Just nu går mina tankar till alla som drabbats. Och att polisen snart får fast gärningsmannen. Glad också att integrationsminister Erik Ullenhag agerar tydligt. Vi får aldrig acceptera att Sverige blir slutet och kallt land. Mångfalden berikar Sverige och oss som människor.
DN, DN, DN, DN, aftonbladet, aftonbladet, aftonbladet, läs även andra intressanta åsikter om lasermannen, Malmö, invandrare, Erik Ullenhag, Integration,